Idag har varit en speciell dag. Bland det första som hände på jobbet var att vi hade besök av en teater för våra förskolebarn. Teatern hette "Råttan, Grodan & Vahändesendå". Det visade sig att Vahändesendå var en liten trollpojke som efter att hans pappa berättat en saga alltid frågade: Va’ hände sen då? Därför fick han heta det! (Sensmoral: var försiktig med vad du säger, du vet aldrig vilka smeknamn det kan ge uttryck i.)
De som teatrade var två mycket duktiga skådespelare – Pär visade sig vara barnboksförfattare och pappa till Ingvar och Vilgot, och Kerstin har varit en av Björnes vänner. Inte illa!
En bit in i teatern fick vi även träffa "n Nils Karlsa’ från Kaxås", som berättade om sin favorit-matsäck – stut! N’ Nils Karlsa’ frågade om vi visste vad en stut var, och det var bara jag som sa ja… Så "han" förklarade. Dessutom var det noga att det skulle vara både en, två och tre klickar smör på, liksom en rejäl skiva "ta geitost’n". Jo, Kerstin är alltså från Jämtland, även om hon inte kommer från Kaxås. Fast numera är hon, som hon sa, "försöksutskriven till Stockholm".
Vidare fick vi träffa hunden Ojsan som var en riktig spårhund som nosade rätt på alla barn, och som dessutom skällde ut den elaka katten efter noter. Närmare bestämt efter en av Mozarts sonater. Det var en tokrolig teater, och så där härligt fantasifylld att det inte gjorde något att handligen hoppade och for.
Fast egentligen började stut-dagen redan tidigare. När jag gick till jobbet i morse såg jag att det rök så fruktansvärt från Ödbergska gården. Det är en fornminnesgård, det äldsta bevarade huset i Örnsköldsvik (tror jag), och det används som bakstuga, vävarstuga och till annat smått och gott. I fjol var det någon som tände på huset så det blev rejält brand- och vattenskadat. Och i morse när jag gick förbi rök det alltså jättemycket!
Första tanken var naturligtvis att det är någon som bakar, men när jag tittade närmare såg det ut som om det rök från golvet. Jag vände och gick tillbaka och upp mot trappen, och det bara fortsatte ryka mer och mer. Inte en bil, inte en människa syntes till. Till slut hittade jag ändå en dörr som var öppen, och så blev jag nästan helt övertygad om att det måste vara någon som eldade i en bakugn, men bara för säkerhets skull gick jag in.
Hittade en trapp ner i källaren och där bakom en dörr stod det två bakstrar i full färd med att kavla och grädda. Kände mig lite töntig, naturligtvis, men förklarade ändå varför jag gått in och hur jag tänkte. Tanterna blev jätteglada och tackade för att jag hade brytt mig och prackade på mig två nybakta hela mjukbrödkakor. Inte för att jag var helt nödbedd – alldeles varma och doften!! Aaah. (Sensmoral: bry dig! Karma finns!)
Fast nu ikväll har det naturligtvis varit hockey för hela slanten. Direkt efter matchen hade både Allehanda, Dagens Nyheter och MODO själva publicerat matchreferat. Det har nog aldrig gått så fort förut. Och två fina sånger och ett skönt citat rikare är jag. Pappa sjöng "frälsaren är kommen…" och P sjöng "frälsa dem där hemma…" Och så sa Lasse Granholm i ett försök att tänka som Peter Forsberg: "Jag har en idé. Vi gör som i Colorado: ge mig pucken så gör jag mål." En kul hockeykväll här i Ö-vik.
Naturligtvis åt vi mjukstut i periodvilan.