Everybody – ragga, steady, go!

Det dök upp en bild på fejjan för ett tag sedan:

En ljudkassett och en blyertspenna. Så självklart. Jag var säkert inte ensam om att skratta lite igenkännande, och sen började tankarna fara.

Jag har fortfarande kvar min första bandspelare även om den absolut inte fungerade till något annat än cab till mina Barbiedockor på slutet. Jag minns när jag önskade mig en ”riktig” bandspelare och ritade av Ls storebror S-Os bergsprängare för att förklara för mamma och pappa vad jag menade.

Jag minns min första freestyle, som var stor, klumpig och alldeles underbar – jag kunde GÅ runt och lyssna på musik! (Lika häftigt som att plocka fram förlängningssladden till telefonen och inse att den räckte ända till mitt rum!) Lycka!!

Att kunna sätta ihop egna band med favoritlåtarna, de flesta totalt sönderpratade av Kaj Kindvall, och lyssna på dem igen och igen, precis när och var man ville. Jag hade turen att ha en faster som kunde plocka med sig band som var skrotade från taltidningen, helt plötsligt kunde hon dyka upp med en kasse röda eller svarta band. De svarta var bäst, de var 90 minuter, de röda ”bara” 60. Det gällde bara att komma ihåg att först spela in en gång på dem utan ljud, annars kunde en mycket tydlig och välartikulerad röst dyka upp i mellanrummet mellan låtarna.

Och om man hade sparat vecko- eller månadspengen kunde man lyxa till det ordentligt och KÖPA 90 minuters band – TDK!! Oj, det var kvalitet, det. Det bästa var om de dessutom kunde spela in i Dolby-kvalitet, det visste vi nog alla, även om det nog knappast var någon som hörde någon skillnad.

När bandet var fullt, låtarna de perfekta, ja, då gällde det att komma ihåg att bryta bort den där lilla plastflärpen som skyddade bandet mot nya inspelningar. Alltför många gånger hände det att jag kom åt inspelningsknappen och råkade trycka igång en ny inspelning mitt i en av favvolåtarna – gråt och tandagnisslan!

Och ibland insåg man att det där perfekta bandet inte var så perfekt, då var det till att sätta en tejpbit över hålet och vips kunde man spela in igen.

Jag har faktiskt några kassettband kvar. Ett par av favoriterna är en Kiss-blandning från när jag gick i sjuan (det var O som spelade in den åt mig, han ägde dessutom den första Mac jag någonsin sett – det var så konstigt att det faktiskt var en bild på en soptunna på skärmen!) och så är det ”Höjda-bandet” – ett best of som jag och en kompis spelade en hel del, framför allt när vi skulle på Höjda på dans.

Där fanns sjunga-med-låtar som ”November Rain”, ”Det går åt helvete i alla fall” och så den här:

Ja, just det ja. Pennan och kassetten. För er som inte upplevt det – genom att stoppa pennan i ett av hjulen på kassetten och snurra kunde man spola bandet.

Så klart.

(Det här inlägget har lästs 1428 gånger.)