0

”Farsa vid femton” av Joanna Kenrick

Det var inte meningen. Alla säger så, eller hur? Men jag hade aldrig förstått att Emma kunde bli med barn. Jag var så säker på att hon tog p-piller.
Eller nej, det var jag inte. Det är en lögn. Jag tänkte inte på det över huvud taget. Vi körde bara på.

En dag kommer Mickeys tjej Emma och vill prata med honom. Det visar sig att den där enda gången de haft sex blev hon gravid och nu är hon med barn. Mickey vet inte riktigt hur han ska hantera det, både han och Emma är ju bara femton år. Kan man bli förälder när man själv bara är ett barn?

Som Joanna Kenrick skriver i förordet till ”Farsa vid femton” finns det massor av böcker om tonåringar som blir med barn. Många är riktigt bra, jag gillar ju bland andra von Bredows ”Som om ingenting”, men den, liksom de allra flesta, berättar tjejens historia. Och ändå – det krävs som sagt två för att dansa tango, och hur är det att vara killen i den här situationen?

”Farsa vid femton” är en lättläst bok från Argasso (ja, jag vet att jag tjatar om dem nu, men jag gillar verkligen deras böcker och målgrupp), och trots att den är så liten i omfånget lyckas Kenrick riktigt bra med att beskriva den förvirring, okunskap och naivitet som jag kan tänka mig finns hos en pojke i den här situationen.

Jag tänker också en del på tonårsgraviditeter i allmänhet. Visst är det många unga som blir föräldrar, och enligt FN toppar Storbritannien statistiken över ungdomsgraviditeter i Västeuropa med 20 per 1000 ungdomar. För Sverige är motsvarande siffra 7 per 1000 ungdomar. Är det inte så att vi gärna vill tro att våra unga vet och kan så mycket mer än de faktiskt gör? Vi tar för givet att de kan det där med p-piller och kondom, och skäller på deras tanklöshet när det inte blev som det var tänkt. Därför tror jag att ”Farsa vid femton” har en viktig roll att fylla, både för unga och för oss vuxna.

(Det här inlägget har lästs 831 gånger.)