Smakebit på søndag – ”Förvriden”

Söndag och dags för en smakebit igen! Om du inte vet vad smakebit på søndag är tycker jag att du ska kolla in Flukten fra virkeligheten. Där hittar du varje söndag massor med smakebitar, på svenska, norska och engelska.

Dagens smakebit kommer från ”Förvriden”, en skräckis utgiven av förlaget Mörkersdottir. Det är ett relativt nysatartat litet förlag med fokus på svensk skräck. Just ”Förvriden” har jag spanat på sen i våras, och nu har jag alltså fått den i min hand. Det utlovas barn som försvinner i skogarna och mystiska väsen som styr och ställer. Låter lovande, eller hur?

Jag har bara precis börjat, men redan lärt känna ett par personer. En av dem är Moa, en tioårig flicka som hör rösterna av de andra som ropar på henne från skogen, eller Längtanslandet, som hon kallar det. Smakebiten kommer från sidorna 18-19, då Moa sitter och pratar med Jennifer, tjejen som är hennes barnvakt:

Medan vi häller upp i glasen så funderar jag på Längtanslandet och jag vill fråga Jennifer om det.
”Tänk om det finns andra världar, som… som i den Oändliga historien, där den där killen försvinner in i boken och hamnar i en helt annan värld.”
”Det gör det, har sett dem när jag var liten. Men de är farliga, så jag håller mig borta därifrån, det är farligt att skriva avtal med dem.”
”Vad betyder det?”
”Att skriva avtal?”
”Ja?”
”Att man kommer överens om någonting som båda tjänar på. Till exempel skulle jag kunna skriva ett avtal med din mamma om att vara barnvakt. Jag tjänar pengar och hon får hjälp. I avtalet kan vi skriva till exempel att jag måste se till dig hela tiden, eller att jag tjänar femtio kronor i timmen. Om båda vi skriver under det kan ingen komma och säga något annat senare. Fattar du?”
”Ja, jag tror det. Har ni skrivit något avtal om mig?”
”Nej, det har vi inte gjort. Men i alla fall, skriver man ett avtal med dem så håller de inte det i alla fall eller så händer det något hemskt. Och även om man har bestämt saker så ljuger de. Därför ska man hålla sig borta från dem.”
Jag tänker på det Jennifer har sagt men jag tror inte riktigt på henne, tror inte att det är så farligt som hon säger.
”Vilka är de där då? De som du såg?”
”Vill inte prata om det. Det hände något när jag var liten, men jag kommer inte riktigt ihåg vad, sedan dess har jag försökt att inte tänka på dem.” Jennifers ord skrämmer mig inte, de gör mig bara mer nyfiken.
”Men om du inte kommer ihåg vad som hände så kan det väl inte vara så farligt.” Jennifer tittar på mig med en konstig blick, som om något gömmer sig och inte vill komma fram i hennes ögon. Sedan säger hon:
”Vi ska inte prata om dem mer.”

(Det här inlägget har lästs 3594 gånger.)