0

Hej å hå, Jungman Jansson, ännu friskar…

Skepp å hoj, landkrabbor! ”Harr, harr, harr…”

Har varit till staden idag, och passade på att gå ombord på Götheborg, kopian av ostindiefararen som gick på grund utanför Göteborg i mitten av 1700-talet. Det var onekligen rätt häftigt! I Allahanda har jag kunnat se bilder av skeppet sen tidigare, och även hur det såg ut när hon anlöpte Örnsköldsviks hamn i söndags. Redan när jag gick över Strandgatan och in på Hamnplanen kändes doften av tjära, och det var folk överallt. Det var riktigt, riktigt mysigt. Många barnfamiljer hade letat sig dit, och det kan jag lova att de ungarna hade en toppendag! Inträdet var väl kanske lite väl häftigt, 100:-, men hela slanten går till underhållet av båten, så det må väl vara hänt. Tidigare har det varit mycket folk och rent av väntetider för att få komma ombord, men idag var det bara att kliva på på en gång.

Götheborg sett från Hamnparken

Jag började med att gå upp för den brantaste trapp jag någonsin sett, och kom upp på soldäck. Där uppe fanns kompassen och en skön utsikt åt alla håll. Jag var dock mest intresserad av hur det såg ut nere på däck, och lite folk var det allt på båten! Här och där fanns det också jungmän som förklarade, berättade och svarade på frågor. De var alla supertrevliga och jätteduktiga på att berätta och förklara, och det märkes att de tyckte det var kul. Frågade man om något ville de nästan aldrig sluta prata!

En av Götheborgs kanonerSkeppsbåten låg ute i vattnetGötheborg från soldäck

Rodret var av det mer rejäla slaget. Jungmannen som fanns där förklarade att de alltid var två som styrde, man orkar inte ensam. Att rodret är dubbelt är en säkerhetsåtgärd, vid hårt vatten kan två till gå in och hjälpa till att hålla rodret. Där fanns också en distansmätare, men jag glömde bort att fråga hur den fungerade, men jag antar att man lät linan löpa så långt den nådde och jämförde linans längd med den tid som förlöpt. På så sätt borde man ju också få fram hastigheten. Eller?

RodretAvståndsmätaren

FlytvästlådanAllt var dock inte gammalt på Götheborg, det är ju en helt modern farkost med alla nödvändiga säkerhetsanordningar och teknisk utrustning. Det mesta har de gömt under långt nere under däck, allt för att inte förstöra helheten av ett segelfartyg. Men en del saker måste ju enligt lag finnas lätt åtkomligt uppe på däck, men även då har man försökt smyga undan dem så mycket som möjligt. Den här skylten som satt på en låda var inte mycket större än ett glasunderlägg…

SkeppsklockanMitt på skeppet sitter skeppsklockan. Det var en rejäl pjäs som bland annat användes i dimma för att varsko andra skepp om det egna skeppets existens. Även varningar och liknande ringdes i klockan, och den användes även för att hålla reda på tiden. Vid varje ”helt glas”, när man vände på timglaset (ca 30 minuter), slog man ett slag i klockan, och för varje ytterligare helt glas ökade man på med ett slag. Så gjorde man upp till åtta glas, dvs fyra timmar, då det var avlösning och räkningen började om. Sånt tycker jag om att veta…. På en skylt bredvid stod att oftast när man ligger i hamn plockar man bort mittkläppen, men det hade man inte gjort idag, så med jämna mellanrum klingade det högt och ljudligt över skeppet!

En av jungmännen berättade att råstyrka är absolut inget måste för att få mönstra på Götheborg. Däremot går det inte att vara höjdrädd. Det var faktiskt en kille uppe i förmasten (eller vad det heter) och påtade på medan jag var på båten. Idag har i alla fall alla på sig en säkerhetssele när de är uppe och klättrar. Tur det!

StormastenMasten i fören

Det fanns onekligen en hel del rep och linor som gick åt alla håll och kanter, och ordningen var total! Men för att underlätta lite satt det faktiskt små skyltar som talade om vad varje rep gick till.

Många...... rep...... blir det

På kanondäck, där man även åt, sov och bara levde, fanns under seglingarna på 1700-talet ca 120 man (det behövdes bara ca 90, men man räknade helt krasst med att ett drygt tjog skulle stryka med under resans gång), ca 30 får och getter, 40 grisar och 400 höns. Inget snack om lugn och ro där, inte!

KanondäckDukat matbordNavigeringshjälpmedel

Det sista kortet jag tog ombord på båten fick en av jungmännen att skratta högt, så jag kände mig lite tvungen att förklara att jag faktiskt är bibliotekarie, då är det liksom OK att inte vara helt normal och göra som alla andra…

Det fanns ett bibliotek ombord också!

Längst fram på Götheborg finns naturligtvis en galjonsfigur! Ett vackert lejon, även om jag tycker han såg lite ledsen ut. Fast det är klart, det skulle nog jag också göra om jag fick saltstänk i ögonen dag ut och dag in. Hur som helst så är det ett ståtligt skepp!

FörenGaljonsfigurenStåtligt skepp!


När jag kom hem var jag solokvist, P har farit med pappa Kenneth och kompisen Micke till Örträsk, där ”Vilan”, Ps farmor och farfars gamla torp, finns. Det är en sommartradition att de alltid far dit några dagar, och det blir lite speciellt för mig med, eftersom jag sällan är ensam hemma! Men helt ensam är jag inte. När jag gick över bron rasslade det till under den och ut kom en liten ekorrunge farande och klättrade upp i granen. Det är väldigt mycket ekorrar på Udden i sommar, och de har flera gånger varit upp på altanen. När jag gick över bron nästa gång rasslade det till igen och en annan ekorrunge for åt andra hållet och klättrade upp i ”utrikestallen” på baksidan. Han satt snällt och väntade tills jag gått in med alla grejor jag bar på, hade letat rätt på kameran och kommit tillbaka ut. Fick ett par kort på honom innan han blev less, kliade sig i huvudet och pilade runt stammen och satt där istället.

En av kurreungarna

Och nej, ”utrikestallen” är inte från Hammerdal, det är bara inte en vanlig svensk tall. 🙂