”I det här trädet” av Katarina Kieri och Per Nilsson

Tänkt dig att du är en fågel. Kanske en kaja, kanske en ormvråk?

Du svävar omkring, helt fritt i det blå, och när du tittar ner ser du en helt vanligt svensk småstad. En stad med hyreshus, affärer, skola, parker, vägar och människor. Tänk dig nu att du ser två små prickar, två människor som rör sig där nere, som finns i varandras närhet utan att egentligen riktigt se eller ingripa i varandras liv.

De där prickarna är Siri och Jakob, huvudpersonerna i ”I det här trädet”. De är två tonåringar som inte känner varandra, men som hela tiden finns i varandras närhet och ibland får en skymt av varandra. Jakob tänker på Siri som fågelflickan, och Siri tänker på Jakob som vilsenpojken.

Siri är klassens hackkyckling. Hon hatar innerligt de allra flesta i klassen, och hennes enda vän är Fatima. De ungås bara på skolan, aldrig utanför. Jakob är inte retad, inte utsatt som Siri, men som ganska nyinflyttad är han också ensam.

Jakob bor tillsammans med sin mamma och bror. Innan de flyttade hit hände något, något som kanske gjorde att de flyttade för att börja om på nytt. Då fanns en man med i bilden också, men han är borta nu och det har något med flytten att göra. Siri bor med sin mamma. Då och då träffar hon sin pappa, som är alkoholist och sviker med ojämna mellanrum när han får sina återfall. I sin ilska och besvikelse sitter hon ibland hemma på kvällarna och sticker med en nål ögonen ur klasskompisarna i skolkatalogen.

”I det här trädet” handlar om så mycket! Det är en bok om ensamhet, om vardag, om önskningar och om mardrömmar. Mot slutet av boken säger Ida, Jakobs klasskompis, att ”Nittio procent av all kommunikation består av missförstånd”. Det är ett citat som beskriver den här boken väldigt bra. Den handlar så mycket om allt det vi säger, inte säger, tror att vi säger eller bara gissar att någon har sagt. Mycket av det som händer i boken börjar med ett missförstånd som sedan lätt rullar på tills det är så stort att det kväver allt annat.

Varannat kapitel berättas av Siri, varannat av Jakob. Det gör att man hela tiden vill läsa ”bara ett kapitel till” för att få ihop bilderna, Siris och Jakobs bilder av händelseförloppet. En riktigt, riktigt bra bok som tacknämligt nog är en ”vanlig” bok, som inte gör några som helst anspråk på spänning, deckartema eller övernaturliga ting. De behövs de också. De vanliga böckerna.

Och nästa gång du hör ett kraxande eller ett flaxande när du passerar under ett träd – titta upp! Kanske sitter där en kaja? Eller kanske en ormvråk?

(Det här inlägget har lästs 676 gånger.)