”Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar”, urval och översättning: Stefan Danerek & Lennart Hildingsson

Från förlaget:

Tusen gevärskulor, tusen fjärilar ger inte bara en introduktion till den indonesiska novellen idag utan presenterar även de författare som var med och lade grunden till det moderna indonesiska litteraturprojektet i början av nittonhundratalet. Boken tar oss med in i det myllrande öriket Indonesien: vi får bland annat möta en bussresenär som störs av ett visslande, och statyer i ett frihetsmonument som vaknar till liv på natten och mobiliserar sig för att undgå rivning. Här finns också den gamle krokodiljägaren som möter den stora krokodilen i en sista uppgörelse,


Den här boken dök upp i mitt hem i februari 2013. Jag antar att det var något jag hittade på rean och tänkte att det kunde vara kul att vidga vyerna lite. För ett år sedan började jag en rätt stor rensning i mitt hem och när jag gick genom bokhyllan var det här en av de böcker som inte skulle få stanna. Men samtidigt, noveller, pocket, äger själv… egentligen tokbra kriterier för en badbok! Jag kunde ju läsa den först och låta den vandra vidare sen? Där har den hängt sedan dess, och vid de flesta badtillfällena har jag börjat läsningen med en novell från Indonesien.

Novellerna är publicerade från 1900 fram till 2005 och innan varje novell finns ett kort förord som berättar om författaren och ger en snabb glimt av hur Indonesien var under den tiden. Ö-riket har en brokig historia: det koloniserades av Nederländerna, ockuperades av Japan under andra världskriget och slogs för sin frihet innan det förklarades för självständigt 1949. Sedan har statskupper och inre konflikter som grundas i religion, språk eller politik varit mer eller mindre ständigt återkommande.

Förorden ger en fin introduktion till novellerna, men ibland känner jag att jag saknar den kulturella kontexten. Hur ser/såg man på sina döda? Vilken gud/gudar har människor tillbett i olika tider och rum? Vilka djur signalerar vad? Självklart skulle jag kunna googla, men inte när jag ligger i badkaret!

De båda redaktörerna, Danerek och Hildingsson, har uppenbarligen en gedigen kunskap när det kommer till det Indonesiens samhälle och litteratur. I både förorden och efterordet märks dessutom tydligt den kärlek de båda känner, både till landet och till litteraturen. På det hela taget är det en otroligt väl sammanställd novellsamling, där det gamla successivt går över till det nya och där skrivandet gått från att vara en manlig syssla till att även inbegripa kvinnor. Jag tycker att jag fått en fin första inblick i ett land med en historia och kultur väldigt långt ifrån min, och under läsningen har jag blivit allt mer nyfiken både på landet och dess människor, som på den litteratur som härstammar härifrån.

Sammanfattning: kort, intresseväckande och sammanställd med kärlek.


Utdrag ur novellen Statyer i samtal av Indra Tranggono:

Det var midnatt och en silverglänsande måne, stor som en vattenmelon, hängde över staden. Det mjuka månskenet silades genom en tunn dimma och föll på skulpturgruppen av fem frihetskämpar vid det vanskötta frihetsmonumentet, som hade blivit ett tillhåll för uteliggare. Månskenet gav de skulpterade figurerna kraft att röra sig ur sina frusna positioner. De tog liksom tillfället i akt medan stadens invånare låg nedbäddade, djupt försjunkna i sömn.

De fem statyerna, tre män och två kvinnor, vred på benen och rörde armarna. Sedan satte de sig ner. Någon lade sig till och med för att sova. Kanske var de trötta efter att ha stått i samma positioner i över fyrtio år. Även deras stela ansikten, skapade i flera skikt av cement, började förändra sig, som när människor suckar, klagar, vrålar och skriker. Men bara ett öra med en hörsel lika skarp som tystnaden kunde uppfatta deras röster.

”Förr, då våra kroppar låg stupade, var den här staden väldigt stilla. Endast ett fåtal lampor lyste som ett dussin eldflugor i natten. Nu skiner hundratals lampor lika intensivt som om det vore dag. Det här landet är verkligen fantastiskt”, sade mansstatyn med namnet Wibagso medan han svängde med sitt gevär.

Bokens första mening: Det berättas om en familj från byn Purwo i östra Java.
Antal sidor: 324
Förlag: Tranan
Utgivningsår: 2012

Andra som skrivit om boken är Ugglan & boken, Feministbiblioteket, och Sara Pepparkaka på Bokhyllan i pepparkakshuset.

Du kan se om boken finns på Bokbörsen, eller köpa den via Adlibris, Akademibokhandeln och Bokus.

(Det här inlägget har lästs 797 gånger.)