0

Läskoma

Jag är ju lite av en tidsoptimist. Kollegan brukar tjata på mig att inte ta på mig mer att göra än vad som är rimligt att hinna med i verkligheten. Tyvärr biter tjatet ganska dåligt på mig, och ju roligare jag tycker att en sak är, desto sämre är jag på att uppskatta den verkliga tidsåtgången. Och när det kommer till läsning är jag rent usel.

Mitt senaste exempel är påsklovsläsningen som jag trodde jag skulle ta där på en vecka. Dumma, dumma, Tina! 🙂

Annat är det nu. Jag har verkligen sparat böcker, funderat, sållat och valt ut de böcker som jag absolut vill läsa under sommaren, och som jag känner att jag har en realistisk möjlighet att hinna med. Det var i alla fall så det kändes veckan innan jag gick på semester.

Det är ju en del trädgårdsböcker där också, de räknas ju inte. Inte heller reseguiderna för Amsterdam, tycker jag. Nu har en av mina semesterveckor snart gått och, tja, jag är väl kanske inte riiiiktigt i takt med tiden och bokhögen.

Det jag faktiskt har gett mig på är ”Underdog” av Torbjörn Flygt. En sån där generationsroman som man bara ska ha läst om man minns 1970-talet. Jag minns det nog inte särskilt väl, för efter bara 60-70 sidor kände jag att nej, det här är inte min grej. Ett gäng killar i stadens höghusområde, det är inte särskilt lik min minnesbild av 70-talet. Min bild är lite mer små klasser i gemensamma klassrum, alla kompisar bor i eget hus, kossor vid husknuten, höanna och jag hade fortfarande inte sett en enda vuxen onykter människa. Vi är nog lite för olika, Tobbe och jag.

Hoppade på nästa projekt, ”Slutna rum” av Jennifer Egan, enligt baksidestexten en spökhistoria som utspelar sig i trakterna av Ungern eller Rumänien, med mörker och kuslighet. När jag läst 1/4 av boken utan tillstymmelse till spöken och det läskigaste som hänt är att huvudpersonen kastat bort sin mobiltelefon, då gav jag upp även den.

Och det var då det var dags för Boken, Boken med stort B, den Bok jag sparat till min första semesterdag, som jag haft liggande på hyllan i veckor, gått förbi ibland, plockat upp, smekt omslaget, försiktigt öppnat och tittat lite på dikten som fungerar som förord, men snabbt stängt den och lagt tillbaka den. Boken som jag vet kommer att ge mig den skönaste läskoman sen maj ifjol.

”Ljudet av ditt hjärta” av Stephenie Meyer.

Ja, ni vet, ”Eclipse”-filmen som hade premiär i går! Bitterbuttra Bella, coola vampyren Edward och biffige varulven Jacob i ett triangeldrama som går utanpå det mesta. Jag veeeet att det är en banal berättelse, jag veeeet att det är stereotyper av tjejer och killar, jag veeeet att Meyer strösslar med adjektiv på ett sätt som inte en människa kan godta av ett vackert, sjungande språk, och jag veeeet att det helt enkelt inte är det en bibliotekarie ska anse vara ”bra litteratur”.

Men det skiter jag i! För JAG tycker att det är bra, jag fullständigt älskar det banala, det förutsägbara, det pinsamma och det fängslande i hennes berättelser. Och den enda anledningen till att jag inte läst ”Ljudet av ditt hjärta” tidigare är att jag vill dra på det, för det är så bra, och jag vet att den känslan får jag inte så ofta av en bok. Den där rena läskoman som gör att jag ligger vaken till tre på natten och tänker ”bara ett kapitel till”.

Och om den bok som får mig att hamna i läskoma inte är en bra bok, då vet inte jag?