”Min kamp 1” av Karl Ove Knausgård

Nästan en vecka försenad är jag så klar med mars månads bok i den Nordiska utmaningen”Min kamp 1” av Karl Ove Knausgård. Ni vet, den där norrmannen som bor i Sverige och som är författare och känd för att han har skrivit … sex böcker om sig själv…? Eller? Vad är han egentligen känd för? Eller är det pappan som är känd? Fast han var ju alkis och söp ihjäl sig, hade han hunnit göra sig ett namn som lärare innan?

Jag tar det från början.

Det är 443 sidor Karl Ove, det är barndomsminnen, det är lite nutid och en hel del som väl måste vara påhittat? För ingen kan väl ha så tydliga minnesbilder från barndomen att man kan beskriva hur känslorna och tankarna skiftade? Nä, det köper jag inte. Är det därför biografisviten har blivit så omdiskuterad? För att han inte enbart skrev en självbiografi, till yttermera visso på flera tusen sidor, utan för att han tillåter sig ta en hel del konstnärliga friheter och skriver något mitt emellan en självbiografi och en roman?

Eller är det för att den här första delen egentligen inte alls handlar om Karl Ove, utan om hans pappa och deras relation? Boken är uppdelad i två delar, och under den första delen växer relationen mellan de två fram, hur rädd och osäker Karl Ove alltid är tillsammans med sin far, och hur han lär sig hantera faderns nedlåtande sätt. I del två kommer faderns riktigt dåliga sidor fram, hur han under de sista av sina levnadsår levt som alkoholist tillsammans med sin mor, Karl Oves farmor, och lagt ett helt hus i ruiner på köpet.

Gång på gång återkommer jag till tanken att mamman, Sissel, nästan inte nämns. Det är som att hon inte finns med i den bild som tecknas, och jag undrar om han sparar henne till en annan bok? Men det får någon annan berätta för mig. Jag har läst del 1, och det är jag nöjd med. De övriga delarna behöver jag inte.

Däremot kan jag ärligt säga att jag bitvis förtrollas lite av språket. Jag gillar hans lite babbliga stil, att man nästan kan känna hur han tar ett djupt andetag och börjar berätta om den där gången när han gick hem från den där festen, hur han stannade till, tände en cigarett, tittade upp mot stjärnorna och tänkte… (jag hittar bara på det här, men ni förstår säkert principen utan att jag måste ta ett ordagrant citat). Jag gillar också hur han lagt upp berättandet, att använda sig av stickspår och sidoberättelser som egentligen är det väsentliga, den egentliga berättelsen. Tro hur hans ”vanliga” romaner är? Kanske det är en sån jag ska testa istället? Blir ju lite nyfiken på den romanen han håller på och jobbar på när pappan dör, eftersom han själv ser den som en uppgörelse med fadern.

”Hade jag glömt en händelse från barndomen, handlade det säkert om bortträngning; blev jag riktigt ursinnig på något handlade det om projicering, och att jag alltid försökte charma alla människor jag träffade hängde ihop med min far och mitt förhållande till honom. Det finns ingen som inte förstår sin värld. En som förstår lite, ett barn till exempel, rör sig bara i en mindre omfattande värld än den som förstår mycket. Men till det att förstå mycket har alltid insikten om förståelsens gräns hört; medgivandet att världen utanför, allt det där man inte förstår, inte enbart existerar, utan därtill för evigt är större än världen innanför.”


”Min kamp 1” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 2196 gånger.)