”Mirakel” av Renate Nedregård

Rakel är sjutton år och sjunger i kyrkans ungdomskör. På en repetition blir hon headhuntad till Idol-uttagningen och mot alla odds går hon vidare. Men vill hon ens vara med i Idol?
Fyra år senare toppar hon hitlistorna som artisten ”Miracle” och lever ett liv andra bara drömmer om. Men en dag får hon ett mejl från det förflutna, hennes gamla dirigent bjuder in till ett körjubileum. ”Aldrig”, tänker Rakel. ”Fantastisk idé”, säger hennes PR-agent som ser det som ett ypperligt tillfälle att rena Rakels rykte, som fläckats av ett skandalomsusat nattliv.

Så står det i pressmeddelandet som följde med ”Mirakel” av Renate Nedregård. Det här är en fantastisk liten bok att hålla i sin hand. Den har alla förutsättningar att vara en drömungdomsbok – bra format, snyggtsnyggtsnyggt omslag (till och med Klara, 3 år, gillar utsidan) och en berättelse om en tjej som lite mot sin vilja dras in i Idol-cirkusen.

Men det är något som skaver lite. Berättelsen hoppar mellan dåtid i kören, nutid i ”drömlivet” och så korta blogginlägg från Rakel (eller hennes PR-agent?) däremellan. Det blir lite hattigt i början och det tar mig nästan halva boken att lära känna Rakel, både den dåtida och den nutida. Eller, den nutida lär jag väl inte riktigt känna, hon gör en massa helt ologiska och korkade val som aldrig får någon förklaring eller konsekvens.

Den okända Rakel som sjunger i ungdomskören vet jag inte heller så jättemycket om. Hon har en familj, ett syskon tror jag, två bästisar och är småkär i Johannes, körledaren. När hon under en repetition blir headhuntad till Idol vet hon först inte riktigt om hon vill vara med, men när hon står inför att åka ur är det självklart – hon vill verkligen bli en Idol. Den stora stjärnan Miracle vet jag som sagt ännu mindre om: hon lever jetsetliv i London, turnerar världen runt och njuter mest av att kunna knulla vem hon vill. ”Varför gör hon det?” tänker jag, men får inget som helst svar.

Det känns som sagt lite hattigt, lite mer som en början än som en hel bok. Tänker Nedregård skriva en fortsättning kan jag förstå varför en massa trådar lämnas hängande, men inte annars. Jag tycker som sagt inte heller att jag kommer Rakel (varken okänd eller ökänd) inpå livet, och det är riktigt synd. Däremot är språket lätt och flytande, det är inget typiskt ungdomsspråk som kommer att kännas mossigt om ett eller två år.

Och en sak som jag faktiskt saknade och tänkte på under läsningen är varför boken inte har ett eget soundtrack? En låtlista kan väl aldrig vara fel till en bok om musik?

(Det här inlägget har lästs 2864 gånger.)