Minsann! (Eller ”en bokstav T i den oändliga textmassan”.)*

Var nästan läskigt frånvarande hela dagen igår. Glömde till och med bort att det var den dagen. Klockan ett satt jag med en kär nära i en bil, pratade livets allvar, åt sallad och lyssnade på hundens snarkningar från skuffen.

Väl hemma och i soffan var det dags för sporten som lite taggning inför kvällens match och sedan Rapport. Och där i vinjetten ser jag hur den där Peter kommer ut genom den där dörren och tanken slår mig att det var ju idag ja! Det är första gången på säkert tio år som jag inte har koll på en nyhetssändning vid tillkännagivandet.

Och så säger han det.

Och jag skriker rakt ut.

Jag kastar upp ena näven i luften och vrålar verkligen. Jag hör hur ett ”YIIIIOOOO!!!!!!!!!!! JAAAAA!!!!  Äntligen!!!” fyller vardagsrummet. Är farligt nära tårar, faktiskt. Det är fan i mig ett minne finare än straffen.

Det är så välförtjänt.

Var dag har sin glädje.


* Sista satsen i ”Svar på brev” ur Det vilda torget, 1983:
Jag som älskar att ströva och försvinna i mängden, en bokstav T i den oändliga textmassan.

(Det här inlägget har lästs 1281 gånger.)