Smakebit på søndag – ”Boken om Joe”

Söndag och dags för en smakebit igen! Om du inte vet vad smakebit på søndag är tycker jag att du ska kolla in Flukten fra virkeligheten. Där hittar du varje söndag massor med smakebitar, på svenska, norska och engelska.

Dagens smakebit kommer från ”Boken om Joe”, Jonathan Troppers senaste som jag hittade i ett paket från Gilla böcker i brevlådan tidigare i veckan! Jag har inte läst något alls av Jonathan Tropper tidigare, och det är så här långt en mycket trevlig bekantskap som jag alldeles säkert kommer leta upp igen.

För något år sedan gjorde Joe Goffman dundersuccé med sin utelämnande roman om sina barn- och ungdomsår. Och det var inte bara sig själv och sin familj han lämnade ut, utan alla med någon typ av framträdande roll i Bush Falls, det lilla samhälle han växte upp i och som han inte satt sin fot i under de senaste sjutton åren, har fått smaka på Joes känga. Så får hans far en stroke, och trots att han aldrig ens tänkt tanken på att återvända, ser han nu ingen annan råd. Det blir inte direkt ett kärt återseende, kan man väl säga.

Smakebiten är tagen från sidan 93, när Joe precis kommit fram till sitt gamla barndomshem och ser sig runt i sitt gamla pojkrum:

Högst upp på skrivbordshyllan vilar min gamla Fisherstereo. Jag trycker in den stora silvriga på-knappen och panelen tänds med ett sprakande i högtalarna. Jag ser häpet på medan tonarmen automatiskt åker upp och svänger ut över skivtallriken där en gammal 45-varvare snurrar. Det finns ingen anledning till att den inte skulle fungera, ändå blir jag överraskad när den gör det. Den är inkopplad bakom byrån, och jag minns hur jag kämpade med att dra ut byrån långt nog för att nå uttaget. Det känns helt ofattbart att någonting den där grabben, som så småningom skulle bli jag, gjorde på den tiden fortfarande är intakt, liksom i väntan på min återkomst. Plötsligt är vi förenade, han och jag, som om det skett en kosmisk förskjutning i rumstiden, och jag ser honom glasklart framför mig, känner hur hans rädslor och tankar plötsligt far genom huvudet på mig, hur hans yngre vätskor forsar genom mina ådror, och i en kort sekund, som genom något slags molekylärt minne, är jag han igen. Lårmusklerna ger efter och jag är tvungen att hastigt sätta mig på sängen. Min säng. Genom högtalarna strömmar en raspig version av Peter Gabriels ”In Your Eyes”, och jag kan inte annat än le.

(Det här inlägget har lästs 1361 gånger.)