Smakebit på søndag – Håll käften och var söt

Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, men hon turas nu om tillsammans med Betrakninger att administrera det hela. Idag är det hos Mari på Flukten… som du hittar fler smakebitar.

Jag håller på att läsa Vita Andersens novellsamling Håll käften och var söt. (Mer om varför hittar du här.) Den utkom i slutet av 1970-talet, och människorna som befolkar den har inte alltid en lätt vardag. Smakebiten kommer från novellen Du kan få en unge, där huvudpersonen Anna, 13 år, är placerad i fosterhem:

Hon satte sig upp igen och provade, om håret nådde ihop under hakan. Det gjorde det nästan. Det hade vuxit mycket. Hon drog i det varje dag. Det hade stått i en veckotidning att håret växte fortare, om man drog i det. Det hade blivit mörkt sedan modern hade klippt det. Håret hade varit det vackraste på henne. Och ljust hår var något speciellt. Hon var inte speciell längre. Hon suckade. Det blev kanske ljust igen när det blev långt. Hon hade sagt till Karen att modern hade klippt av henne håret, därför att hon skulle till fosterhem. Karen hade sagt att det var väl inte nödvändigt. Modern kunde faktiskt ha skrivit och frågat först. Håret hade varit så långt att hon nästan kunde sitta på det. Det hade klippts sista kvällen i Köpenhamn. De hade kommit överens om att håret skulle räcka till axlarna för att dölja de utstående öronen och de tjocka kinderna. Modern tyckte att hennes tjocka kinder var så rara. Hon behövde ju inte gå omkring med dem. eller bli retad i skolan för att vara tjockskallig. Moderns händer hade darrat så när hon klippte, att hon hade fortsatt och fortsatt att rätta till håret. När hon såg sig i spegeln, satt håret uppe vid öronen. Hon hade börjat gråta.
– Så ful jag är, hade hon sagt.
Modern hade slagit henne med en hård handflata på ena kinden.
– Varför föddes jag överhuvudtaget, hade hon snyftat ännu högre.
Då hade modern slagit henne på den andra kinden också. Modern var så arg, så arg, både i blicken och på munnen. Hon hade skakat i hela kroppen.
– Att du inte skäms, sa modern, som om det inte är svårt nog redan för mig.
Hon hade sagt förlåt. Efteråt hade de gråtit tillsammans. Nästa dag skickade hon i väg.

Håll käften och var söt av Vita Andersen

(Det här inlägget har lästs 127 gånger.)