”Stål” av Silvia Avallone

Om boken:

De bästa vännerna Anna och Francesca växer upp i ett nedslitet bostadskomplex i den toskanska kuststaden Piombino. I horisonten skymtar Elba, men på Via Stalingrado är det kring stålverket livet rör sig.

Flickorna är tretton år, på väg att ta steget in i vuxenvärlden och är heta föremål för männens och pojkarnas blickar. De är prinsessor i ett fallfärdigt kungadöme och drömmer om ett liv tillsammans långt borta från föräldrarna och stålverket. Anna har stora planer för sitt liv, hon ska läsa vidare och bli domare eller politiker. Francesca drömmer om att bli velina, att jobba på tv eller bli modell.

”Stål” av Silvia Avallone är en av de där böckerna det skrivits en del om under året. Av någon anledning har jag fått för mig att det är en ungdomsroman, men så är det in och när den förvirringen väl är borta går det snabbt. Alldeles för snabbt.

Anna och Francesca är alltså tretton år, snart fjorton. Vi träffar dem i början av sommaren 2001, följer dem genom sommarvärmen, badandet och flirtandet, in i höstmörkret, genom vinterrusket och ut på andra sidan, till sommaren 2002. Trots att man ser Elbes kontur bara några kilometer bort är det ett helt annat klimat på Via Stalingrado – här är det stålet som styr, som ger och tar, som är hela livsnerven.

Anna lever tillsammans med sin mamma Sandra, som är politiskt aktiv och kämpar för vanliga människors rättigheter. När hon någon enstaka gång tillbringar tid på stranden tar hon med tidningen, stolt över att vara en av få (den enda?) på Via Stalingrado som läser dagstidningen. Annas pappa Arturo är istället en drömmare, han har alltid levt ur hand i mun och spelar bort den sista lönen från stålverket på en natts poker. När han än en gång drar en lögn för Sandra om hur han snart ska göra sig de stora pengarna tänker Sandra än en gång att ”i morgon, då går jag till advokaten och begär ut skilsmässa”. Vilket hon så klart aldrig gör. Där finns också Annas äldre bror Alessio, snygg, självsäker och kvarterets kung, men även han drömmer om något annat, om Elena, den enda tjej han någonsin älskat. Elena, som han friade till och som istället flyttade för att studera på universitetet.

Francesca lever med sin mamma, Rosa, som egentligen inte är så gammal men som långsamt har böjt sig under årens tyngd. Hon går sällan ut, håller hemmet i topptrim och servar sin man, Francescas pappa Enrico. Enrico, som liksom de andra männen på Via Stalingrado arbetar på stålverket, och som när han är hemma håller koll på sin dotter med kikare från balkongen och inte behöver några ursäkter för att slå och förnedra sin fru. Eller sin dotter för den delen.

Så här är det. Jag älskar den här boken. Jag älskar de här människorna, Anna, Francesca, Sandra, Alessio, Rosa… alla! Utom Enrico då. Hos honom finns inget försonande. Men jag känner de här människorna! Jag vet vilka de är och jag möter dem i trapphusen, tar en drink med dem på Aldos bar och nickar igenkännande när jag möter dem på stranden. Jag läser och gläds med dem, men framför allt läser jag och gråter för dem. Jag gråter för Anna som blockerar sig själv. Jag gråter för Francesca, den vackra France, som väljer så fel väg att gå. Jag gråter för Sandra och Rosa, två vuxna kvinnor som inte vågar lämna det otrygga liv de har för att det okända är ännu otryggare. Och jag gråter för Ale, en ung man vars hjärta krossats och det enda sätt han kan hantera det på är så självdestruktivt.

Genom hela boken finns alltid stålet där. Utan stålverket hade de här människorna ingen utkomst, inget som höll dem vid liv. Samtidigt är det stålverket som slukar människorna, som tar ett finger eller en arm, eller, i värsta fall, ett helt liv. Stålet både ger och tar, man både älskar och hatar det. Utan stålet fanns där inga människor, inget liv. Utan stålet vore de människor, vore de vid liv. För mig som vuxit upp på en plats där det knappt finns industrier är det en rejäl ögonöppnare. När jag läser kan jag se och förstå det där som äldre män(niskor) här i Ö-vik pratar om när de pratar om livet på Sågen, Hägglunds eller Fabriken. Arturor dyker upp i den där mannen som varje dag på plockade med sig en tegelsten hem i unikaboxen och så småningom kunde mura sig en öppenspis. Svärfar, som fastnade i en vals och krossade handleden, fladdar förbi hos Alessio på traversen. Många av de pojkar jag sett komma och gå på Parkskolan känner jag igen i Ales vänner Mattia och Christiano.

Och Anna och Francesca? Jo, de finns här de med. En del av dem känner jag igen från min egen tonårstid, glimtar av dem har jag sett hos vänner, hos elever och vänners barn. De där självsäkra, kaxiga tjejerna som egentligen är osäkra små barn. Den där balansgången mellan barn och vuxen. Det där experimenterandet med känslor. Det där skamlösa utnyttjandet av sin egen fantastiska kropp. Jag är helt övertygad om att jag kommer tänka på dem många, många gånger i framtiden. Hur har de det nu? Var är de? Hur mår de?

Jag hoppas att jag någon gång får veta.

"Stål" av Silvia Avallone

(Det här inlägget har lästs 4219 gånger.)