1979 inser Gladys Pike att hennes älskade man, Trevor, inte kan bli pappa. Han skjuter helt enkelt lösa skott, som Gladys krasst konstaterar. Eftersom hon vet att han hellre skulle leva barnlös i resten av sitt liv, än att erkänna detta, och eftersom hon så väldigt gärna vill ha barn tar hon beslutet att i smyg använda sig av en donator via en spermabank. Resultatet är Lydia, som knappt 30 år senare lever i tron att båda hennes föräldrar är döda – hon har ju varit med och begravt dem båda -. Hon har blivit miljonär efter att ha tagit patent på en luktfri färg, men hon är också en väldigt ensam kvinna som i hemlighet är småkär i sin personlige tränare. (Som kanske är honomsexuell? Lydia vet inte riktigt.)

När Dean fyller 18 berättar hans mamma att anledningen till att det inte har funnits någon pappa i hans liv, är för att hans biologiske inte var någon random kille som hon träffat och som det aldrig blev allvar med, som Dean alltid har trott, utan en donator. Nu, tre år senare, är Dean en arbetslös kille som gärna röker på, trots (eller kanske just på grund av?) att hans höggravida flickvän Sky verkligen hatar det och kräver att han ska sluta.

Robyn, däremot, har alltid vetat att hennes biologiske far var en donator, en fransman som arbetade som barnläkare. Det har aldrig gjort henne något. Hon vet att hennes föräldrar är just hennes mamma och pappa, och den där donatorn är egentligen bara någon som har gjort henne unik, inte lik någon annan i hela världen. Hon är lycklig och trygg i den förvissningen, tills hon träffar Jack, sitt livs kärlek. Han är allt hon drömt om, men han är också otäckt lik henne. Och så är det ju det där med Jacks pappa, den där fransmannen som bara försvann ur Jacks mammas liv och som dog i en olycka innan Jack någonsin fick träffa honom…

Chick lit eller liknande sorters feelgood brukar inte riktigt vara min tårtbit. Jag har t.ex. alltid haft en bild av att jag inte gillar Marian Keyes, och har därför heller aldrig gett henne chansen. Förrän jag såg henne på Skavlan för ett år sedan, ungefär, och tänkte att jag borde ge henne en chans. Gjorde slag i saken och lånade hem den då hyfsat nya ”Kvinnan som stal mitt liv”. Insåg i efterhand att det var totalt bortkastade timmar av mitt liv. Nej, Keyes är inte för mig.

Av den anledningen har ”Syskonmakaren” stått orörd i min bokhylla sedan många år tillbaka. Jag minns inte ens var jag fått den ifrån eller när, och jag har aldrig egentligen övervägt att läsa den. Men så hade jag Soppsällskapet här i höstas och K hittade den och frågade om hon fick låna och läsa. Självklart, liksom. Och när hon sen berättade om den kände jag att det nog var precis det här jag behövde just nu. Har varit i en lässvacka som heter duga där jag inte läst ut en bok på över en månad [sic!] och då brukar det vara något enkelt som får igång mig igen.

Och faktiskt, ”Syskonmakaren” har funkat! Det är ingen omvälvande läsupplevelse med ett bländande språk och en intrikat handling. Nej, det är enkelt och egentligen ingen hemlighet ens ifrån första början vad som kommer att hända. Det är en historia, berättad rakt upp och ner, och den innehåller människor som kanske inte är helt genomarbetade, men som räcker för att ge historien bäring. Jag är glad att jag läste den, och jag kommer prata om den nästa gång Soppsällskapet ses.

Men nu ska jag ge mig på något annat! 🙂

Ett utdrag ur boken:

Det blev tyst en stund tills hon sa: ”Herregud, det kan ni ju faktiskt vara! Ni kan ju det. Ni kan faktiskt vara syskon. Jäklar…”

Nushs ord dränktes av de andras förtjusta utrop och Robyn log ursäktande mot Jack som log lugnande tillbaka. Sedan hoppade samtalet utan problem över till något annat än Jack och Robyn och huruvida de var släkt eller inte, och Robyn tänkte faktiskt inte på det igen förrän dagen därpå, när hon kom in och såg Jack stå vid handfatet i sovrummet med hakan vänd uppåt för att raka käklinjen, och hon under bråkdelen av en sekund trodde hon att hon tittade på sig själv.

Andra som skrivit om boken är Lotten, Nellons, och Fantastiska berättelser.

Du kan köpa den här, här eller här.