Tematrio – dåligt enligt TinaO

Veckans tematrio från Lyran handlar om veckans stora bokbloggarsnackis, där Johanna L på Bokhora stack ut hakan och drog igång en diskussion om bra och dålig litteratur:

Får, kan, bör man kategorisera? Och vem har i så fall rätt att uttala sig? I denna tematrio är det i alla fall meningen att ni ska berätta om litteratur ni tycker är dålig. Ge exempel och motivera varför. Och låt andra tycka annorlunda!

1. Fransk litteratur. Jag fortsätter tjata om Gavalda, som jag verkligen tyckte riktigt illa om. Handlingen var egentligen helt i min smak, men det sätt som boken är skriven på klarade jag bara inte av. Att konsekvent avsluta meningar med … när det egentligen inte kändes rätt är något jag senare har identifierat som ett franskt sätt att skriva, och det är inte ett sätt som tilltalar mig. Senare har jag även försökt mig på ”Igelkottens elegans”, och även där var det språket som satte käppar i hjulet för mig. Jag gillar alltså inte franska författare. Jag gillar inte böckerna och tycker att det är riktig skit att läsa. Men det innebär inte att jag tycker franska författare skriver dåligt.

2. Deckare. Jag har, precis som så många andra läst massor av deckare och spänningsromaner. Men något har hänt på sista tiden, de senaste åren har jag kanske läst en handfull deckare och bara tyckt att en eller max två av dem har tilltalat mig. Jag förstår inte varför jag ska läsa böcker om våld och elände, om människor som gör onämnbara saker mot varandra, och dessutom finna ett nöje i det. Det senaste exemplet är ”Kommer aldrig mer igen” av pseudonumen Hans Koppel vars beskrivningar av våld och elakheter bara gjorde mig illamående. Det finns ingenting i den typen av litteratur som jag kan anse vara bra. Men jag kan förstå att vissa läser och gillar det, precis som vissa hyr en actionrulle på Hemmakväll och tycker den är toppen.

3. När förläggaren inte riktigt gör sitt jobb. Ofta är jag nyfiken på debutanter, jag vill gärna lära känna en ny författare, en ny miljö och nya människor. Ibland, men tack och lov inte särskilt ofta, blir jag gruvligt besviken på språket i just debutantböckerna. Det kan vara ett strösslande av adjektiv, ett sätt att försöka måla upp beskrivande bilder som ingen vettig människa förstår eller en känsla av att något saknas, att det faktiskt saknas stora stycken i texten som gör hela berättelsen rumphuggen. Det här tycker jag inte är författaren och debutantens fel. Ingen har väl ett färdigt språk direkt? Tvärtom tycker jag att det är förläggaren, som har ett stort ansvar att inte släppa ut en produkt som inte är färdig på marknaden, som de facto inte gjort sitt jobb.

Summa summarum. Det finns böcker och litteratur som jag inte tycker om. Så klart. Det behöver inte innebära att det är dåligt skriven litteratur (fransk litteratur), att jag på något sätt nedvärderar någon annans läsuppelvelse (deckare) eller att jag tycker att alla debutanter ska vara en fix och färdig produkt innan de får möjlighet att ge ut sin första bok (Jonas). Däremot innebär det att jag inte tycker om den typen av litteratur och att jag då har rätt att säga det, precis som att de som inte gillar skräck eller 1800-tals romaner har rätt att negga en sån läsupplevelse.

Vad jag känner att jag skulle behöva jobba lite mera med är däremot mitt sätt att recensera böckerna. När jag skriver om de böcker och den litteratur jag inte tycker om försöker jag verkligen beskriva vad det är som skapat motståndet och vilka strängar de slagit an i mig. Det gör jag inte när jag skriver om sånt jag gillar och verkligen vill hylla. I rättvisans namn borde jag väl försöka beskriva de delarna av litteraturen likväl som de andra? Att inte bara rakt av hylla en bok utan att försöka plocka isär läsupplevelsen och analysera dess beståndsdelar.

Hm. Värt att tänka på.

(Det här inlägget har lästs 2379 gånger.)