0

Vet du varför den finska litern är mindre än den svenska?

Jag minns den gången jag och en kollega, vi kan kalla henne M, såg att det stod olika antal liter på kartongerna med sopsäckar. På svenska stod det 125 liter, på finska 150 liter. Jag drog igång ett långt resonemang om varför, argumenterade väl och lyckades övertyga henne om att den finska litern är mindre än den svenska som en följd av att vi i Sverige gick över till litersystemet under en tid när Finland hörde till Ryssland och vi alltså köpte standardmåttet från olika håll. (Det gick två dagar, sen kom hon sladdande med svart blick och rök ur öronen in på lagret där jag stod och packade upp varor. Hon hade tydligen fört det på tal med en manlig bekant, som tillika är historiker.)

Det är nämligen så att jag har hyfsat livlig fantasi. Utan några större problem kan jag hitta på en berättelse från tomma intet och slänga ihop en hyfsad saga/skröna. Självklart finns det för- och nackdelar med en sån talang – lura kollegor = kul, inte bli trodd = mindre kul, men förståeligt.

Som när elever tror att jag lurar dem. När tioåringarna vägrar tro mig när vi har mumietema och jag med hjälp av en virknål berättar om hur man fick ut hjärnan innan balsameringen kan jag känna att jag kanske borde tona ner lite ibland. Fast samtidigt kan jag känna mig lite nöjd när artonåringar skrattar mig rakt upp i ansiktet och går därifrån ruskande på huvudet när jag under en diskussion om Palmemordet berättar att det bara fanns två tv-kanaler då och att de flesta nog hörde nyheten på radion – de har väl på ett sätt tagit till sig det jag sagt om att ha ett kritiskt förhållningssätt till källan.

Jag har också en förmåga att komma ihåg nattens drömmar, även om jag inte alltid förstår vad de betyder, och ibland kan jag tänka att det är min hjärnas sätt att ge igen för att jag triggar igång fantasin så lätt och ofta när jag är vaken. Varför drömmer jag till exempel om att jag tatuerar in namnet ”Ida” i skrivstil strax under vänster armveck? Jag känner ju inte ens någon Ida? Och jag kan överhuvudtaget inte tänka mig att tatuera mig. Alls.

Och varför befinner jag mig en natt i något som liknar en SF-film, med ufon, osynliga och ogenomträngliga sköldar (OK, det kan jag nog skylla på P1) och mammaandroider  med tre ögon varav ett kan bli lika stort som hela ansiktet om de verkligen vill titta jättenoga efter något? (För att komma undan gömde jag mig bakom en tygsoffa framför ett buskage och andades jättejättetyst.)

Eller den där natten när jag traskade runt i ett snickeri och sen startade snöbollskrig mot hela min systerdotters klass? Eller, ja, just den delen är väl i och för sig inte helt otänkbar…

(Det här inlägget har lästs 661 gånger.)