”Allt jag fått lära mig” av Tara Westover

Från förlaget:

Boken är den amerikanska författaren Tara Westovers internationella bästsäljare om en uppväxt där hon lär sig att förbereda sig för domedagen istället för att plugga matte och historia och umgås med andra barn. Hennes storebror blir den som kommer hem med nyheten att det finns en annan värld bortom gården – en värld som kan ge henne ett helt annat liv.

På en gård vid bergets fot i Idaho bor Tara Westover med sina föräldrar och sex syskon. På somrarna hjälper hon sin mamma att koka örter och på vintrarna arbetar hon i sin pappas skrotverkstad. När hon får ett stålrör genom benet, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker familjen inte till sjukhuset, hennes mamma behandlar såren med örtomslag. Familjen är mormoner och survivalists – de lever helt avskärmade från samhället. Tara är 17 år när hon för första gången sätter sin fot i en skola. Hon har aldrig hört talas om Förintelsen, Kennedy, Martin Luther King.

Tara växer upp som yngst i en syskonskara på sju, hon har fem bröder och en syster. De fyra yngsta, däribland alltså Tara, föds hemma och har ingen födelseattest. De finns då inte heller registrerade någonstans, vilket gör att de kan hållas hemma utan att någon ställer frågor. Faye, Taras mamma, som är kunnig i örter och lär sig förlösa kvinnor ser allt mer läkekonsten som andlig och obegränsad, att det handlar om att tro. Hon lär sig också ”muskeltesta” sjukdomar och skador. Hon knäpper då på ett visst sätt med fingrarna och kan sen känna var som är fel:

”Du har skadat njuren”, sa hon. ”Det är bäst vi blandar en ny sats enbär och kungsljus.”

Gene, Taras pappa, är manisk i allt, jobbar hårt och är den som är rädd för Regeringen, Etablissemanget och Illuminati. Han hamstrar vatten, diesel, mat och vapen, så att de alla ska vara beredda när katastrofen kommer. Han kan läsa in nästan vad som helst i en bibeltext och inom hemmet oemotsagd övertala både sig själv och andra att han har rätt. Allt är Guds vilja:

Jag hade nästan fått loss den när pappa hivade iväg en katalysator. Jag hoppade åt sidan och skar upp handen på kanten av en punkterad bränsletank. Jag torkade av blodet på jeansen och ropade: ”Släng inte hit dem! Jag är här!”

Pappa tittade förvånat upp. Han hade glömt bort att jag var där. När han såg att jag blödde kom han bort till mig och lade handen på min axel. ”Var inte rädd, gumma”, sa han. ”Gud är här och arbetar bredvid oss. Han kommer inte låta något hända dig. Men om det händer dig något, då är det Hans vilja.”

Ja, hänschemoses*, var ska en börja?

Först och främst. Den här kvinnan är smått fantastisk. Hon har alltså gått från ingen skola alls överhuvudtaget till en doktorshatt i Cambridge! Hon måste ha ett läshuvud och en jävlar anamma utöver det vanliga.

Men det är inte bara det att hon inte gått i skola. Hon har levt i en familj där i stort sett en enda röst bestämmer vad som är rätt och fel, något som upprätthålls med fysisk och psykisk misshandel. Där våldet så småningom har fått ta över och där den som inte är fysiskt stark bara har att rätta sig efter den starkare.

Och så är det medberoendet, eller vad det kallas när den en är med är sjuk och inte beroende i egentlig mening. För han är ju sjuk, pappa Gene. Det står klart bortom alla tvivel. Han är manisk, han är deprimerad, han lider av förföljelsemani. Och samtidigt är han entusiasmerande och kan konsten att ta plats och fylla upp ett helt rum. Mamma Faye är den som parerar och förklarar, som ursäktar och kommer med alternativa sanningar.

När Tara tar sig vidare till studier och allt längre bort från familjen blir hon allt mer ett hot mot dem, och flera gånger får hon veta att om hon inte kan uppföra sig rätt, be om ursäkt för sina fel (t.ex. att tycka att det inte är OK att skicka ut en nyförlöst fru i -20 och snöstorm) och acceptera familjens sanning, ja, i så fall är hon inte välkommen hem.

Hela läsningen väcker så många frågor! Egentligen inte om misshandeln, den fysiska och psykiska, inte om tron, mammans medberoende och syskonens ovilja att se något fel. Det är de andra frågorna som kommer.

Hur kan ett samhälle tillåta att barn inte går i skolan, och sedan inte hålla koll på att de faktiskt får hemundervisning? Hur tänker den lärare som låter ett barn sitta barnvakt när hon är på jobbet? Förstår hon inte att barnet inte får sin skolgång? Eller struntar hon bara i det? Hur kan en mormor, farmor, farfar, morfar, whatever, se vad som händer utan att förstå hur det drabbar barnen? För om de förstod borde de väl har gjort något? Eller? Det här är saker jag inte förstår.

Och jo, det väcker några frågor om tron – jag vet egentligen inte särskilt mycket om mormoner eller Sista Dagars Heliga-rörelsen. Jag vet att det alltid brukar var ett par amerikanska killar i Ö-vik som är här för att missionera, att de stannar några månader för att sedan åka hem igen. Och så kommer två nya. Jag vet också att Stephanie Meyer ska vara mormon, men det säger ju inte särskilt mycket. När jag läser runt lite för att förstå mer kommer jag mer och mer till slutsatsen att tron egentligen inte spelar någon roll. Galna eller sjuka människor finns överallt, och Taras pappa råkade vara mormon.

Utdrag ur boken:

Mors omvändelse till pappas synsätt var emellertid inte fullständig och ibland greps hon av sin gamla entusiasm. På sådana dagar brukade hon meddela att vi skulle ha skola när hela familjen satt samlad runt frukostbordet. Hon hade en bokhylla i källaren, full med böcker och örtkunskap och några gamla pocketar. Det fanns ett par matteböcker, som vi delade på, och en bok om amerikansk historia som jag aldrig såg någon läsa förutom Richard. Det fanns en bok om naturkunskap också, men den måste ha varit för mycket små barn eftersom den var full av glansiga bilder.

Det tog vanligtvis en halvtimme att hitta all böckerna, sedan delade vi upp dem och gick in på våra rum för att ”ha skola”. Jag har ingen aning om vad min syskon gjorde när de hade skola, men när jag gjorde det slog jag upp min mattebok och ägnade tio minuter åt att bläddra bland sidorna, medan jag drog fingrarna längs mittvecket. Om mitt finger rörde vid femtio sidor rapporterade jag till mor att jag hade gjort femtio sidor matte.

”Otroligt!” brukade hon säga. ”Där ser du. Den takten hade aldrig varit möjlig i den allmänna skolan. Det kan man bara klara av hemma, där man kan sitta ner och verkligen koncentrera sig, utan något som stör.”

Bokens första mening: Jag står på den röda järnvägsvagnen som står övergiven bredvid ladan.
Antal sidor: 396
Förlag: Natur & kultur
Utgivningsår: 2019

Andra som bloggat om boken är till exempel Kulturbloggen, Carolina läser, Vargnatt och Dagensbok. På Sveriges Radio P1 finns både recension och kritikersamtal att lyssna på. (I kritiersamtalet får vi även höra Tara sjunga.)

Du kan köpa boken på Adlibris, Akademibokhandeln, Bokus eller CDon.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.


*Hänschemoses – med reservation för stavningen – är det enda kraftuttryck en äldre kvinna inom min ingifta familj någonsin använde. Jag hann inte träffa henne själv, men kraftuttrycket används emellanåt när det behövs.

(Det här inlägget har lästs 3653 gånger.)