”Allt jag inte kan säga” av Emelie Pine

Från baksidan:

I sin självlysande debut skriver Emilie Pine om de händelser som har format henne liv. Hon skriver med radikal uppriktighet om den ofrivilliga barnlöshetens outsägliga sorg, om att ta hand om en alkoholiserad förälder, om tabun kring den kvinnliga kroppen och den kvinnliga smärtan, om ofrivilligt sex och våld mot det egna jaget. Förkrossande, gripande och insiktsfull – och trots det fylls av glädje – är ”Allt jag inte kan säga” en oförglömlig utforskning av hur det känns att leva i världen.


Jag vet inte riktigt var jag hittade ”Allt jag inte kan säga”, men jag tror att det var en recension i morgontidningen. Det jag fastnade för var det där om den ofrivilliga barnlösheten, det var något så skört och vackert och starkt över det recensenten skrev.

Emilie Pine är docent i modernt drama på Irland, och har fokuserat på hur det samspelar med vittnesskildringar, minnen och traumatiska händelser. Det här är lite svårt att förklara, men hon använder sig ofta av det i sina essäer. Ett exempel är när hon som gästföreläsare diskuterar ett antal pjäser i vilka kvinnor vittnar om våld och våldtäkt och de svårigheter kvinnor ofta möter när de talar offentligt om våldtäkt. I frågestunden efter föreläsningen är den första kommentaren som kommer att frågeställaren – som dessutom är fakultetens dekan – har svårt att få i hop Pines gulliga utseende med hennes ämne. Ett klassiskt exempel på förminskning, och det i ett sammanhang där hon föreläst om olika sätta kvinnor skräms till tystnad. I en annan essä, den om hennes pappas alkoholism, skriver hon om sjukhuset i Grekland att ”efter att ha undervisat om Beckettpjäser i åratal befinner jag mig till slut i en”.

Men det mesta är bara rätt upp och ner personligt. Eller, bara och bara. Det är otroligt personligt utlämnande och nära, ingenting som förskönas eller undanhålls för att ge en bättre bild av Pine:

Senare på kvällen beskrev jag evenemanget för en vän. Och så kom jag plötsligt ihåg dekanen. ”Just det”, sa jag, ”det var en man som sa en så knäpp grej, han kallade mig ’gullig’.” Min vän rös. Och det var först då som jag erkände för mig själv hur arg jag var över att bli bedömd utifrån mitt utseende och inte utifrån vad jag sa. Men allteftersom ilskan lade sig ersattes den av en annan känsla: skam. Jag hade inte sagt ifrån.

Det här är så befriande! Jag vet inte hur många gånger jag reagerat på saker som gjorts eller sagts och i efterhand konstaterat att jag ändå inte stod upp för mig själv. Trots att jag borde. Trots att jag är säker på att jag skulle fått medhåll av andra närvarande. Ändå gjorde jag inte det, och det är fruktansvärt att erkänna för mig själv. Men jag är inte ensam om det. Pine känner det också. Och många andra med henne och mig. Och för varje gång jag blir medveten om det blir jag lite modigare, lite starkare, och till slut kommer den där gången när jag verkligen säger ifrån. När jag kan gå därifrån med rak rygg och veta att jag faktiskt stod upp för mig själv. Trots att det är jäkligt läskigt.

Eller när hon skriver om blodet, mensen, smärtorna – och så den där övergången till något annat? De där svettningarna, hur en luktar annorlunda, hur PMS:en förändras och hur hela kroppen plötsligt ska bli ofruktbar. Om en ”blir kvinna” när en får sin första mens, vad blir en då när det hela upphör? Jag vet inte, men jag funderar faktiskt rätt mycket på det här och det är så skönt att läsa någon annans tankar om det hela.

Men det som berör mig mest är ändå texten om den ofrivilliga barnlösheten, om hoppet, glädjen, ångesten och förtvivlan. Om hur det påverkar både henne och hennes R, hur det påverkar deras relation, men också relationen till andra, till familjen och vänner. När jag läser den essän gråter jag hejdlöst. För även här kan jag känna igen så mycket. Känslan när de där jävla stickorna först visar en sak och sedan en annan. Ångesten när en väntar och väntar och väntar och allt ser bra ut och sen kommer blödningen som säger ”nej, inte den här gången heller”. Känslan när andra blir med barn, att se andras lycka och vilja glädjas med dem men det går inte riktigt. Inte direkt. Det kommer senare, när beskedet har landat lite. Och det är inte av missunnsamhet, utan bara att den där narcissistiska känslan av JAG DÅ?! är så mycket större i just det ögonblicket. Och så samtalet med partnern, när det känns som om vi kommit till vägs ände:

Vi har båda velat ha ett barn och vi har båda försökt så länge och vi har båda upplevt hjärtesorgen efter ett missfall. Och nu måste vi båda möta något annat: verkligheten, och känslorna, i att kanske inte bli föräldrar. Vi sitter på parkbänken och jag känner mig ledsen och vilsen, men han tar min hand och jag lyssnar. Jag lyssnar när han föreslår att vi ska komma ihåg att våra liv handlar om mer än infertilitet.

Mina nära vänner som har prövat IVF har inte lyckats. Min bästa vän genomgick flera IVF-cykler som misslyckades. Hon och hennes man ska nu skiljas. Jag har sett andra vänner gå igenom liknande lidande. Å andra sidan känner jag också föräldrar som har fått barn efter missfall och föräldrar om har fått lyckliga slut, tärda efter otaliga fertilitetskliniker och otaliga behandlingsomgångar. Och vi känner människor som har lyckats adoptera, fastän det i sig var en utmattande, flera år lång process. Jag slits mellan att erkänna vilken prövning par under fertilitetsbehandling utsätts för och tron att om jag bara försöker lite till så kommer jag att bli mamma.

Men jag kan inte längre undvika rädslan att jag ska förlora det jag har i jakten på det jag kanske aldrig får. Om saker och ting fortsätter på det här viset kanske det inte blir något barn och kanske inget förhållande heller.

Det här är en bok att bära nära. Där finns några berättelser jag kommer ha med mig länge. Där finns också några som inte gör så stort intryck på mig. Mest tror jag att det har med den irländska kontexten att göra, att grundförutsättningarna i vissa lägen blir så olika för Pine och mig. Men där finns säkert sådant som ändå berör någon annan på samma sätt som de andra essäerna berör mig. Det tror jag är en av bokens styrkor.


Sammanfattning: igenkänning, jävlar anamma och pepp.


Utdrag ur boken:

Jag ska värdesätta mina idéer och känslor. Jag ska skriva varje dag, eftersom det är en av de saker som får mig att känna mig mest levande. Jag ska föreläsa och undervisa om det jag känner passion för. Jag ska inte tveka att ta ordet ”våldtäkt” i min mun bara för att jag har på mig en fin kjol. Jag ska inte tolerera kvinnofientlighet. Jag ska bekämpa internaliserad sexism. Jag ska vara snäll mot mina kollegor just för att jag inte vet vad eller hur de känner. Jag ska äta frukost. Jag ska äta lunch. Jag ska äta middag (och inte vid skrivbordet). Jag ska ge min medelålders kropp uppmärksamhet. Jag ska tillbringa tid med dem jag älskar. Jag ska vara en dotter och en syster och en moster och en partner och en vän. Och jag ska fråga mina studenter vad de skulle göra om de inte var rädda. Och jag ska lyssna på vad de svarar. Och med medkänsla ska jag påminna dem om att det verkliga misslyckandet är att inte försöka.

Jag försöker. Och jag är rädd. Jag är rädd för att skriva om konflikträdsla och känslor och utmattning och depression och sammanbrott för att jag fortfarande är övertygad om att jag framstår som svag och inte stark om jag visar mig sårbar. Jag är rädd för att befästa att jag är ung och gullig och maktlös. Jag är rädd för att erkänna allt det svåra, allt det dåliga, allt det otrevliga. Jag är rädd för att blotta mig själv. Jag är rädd för att folk ska tycka synd om mig. Stöta sig på mig. Skrika åt mig. Jag är rädd för att vara kvinnan som stör. Och för att inte störa tillräckligt.

Jag är rädd. Men jag gör det ändå.

Allt jag inte kan säga av Emilie Pine

Bokens första mening: När vi väl hittar honom har han legat i en pöl med sin egen skit i flera timmar.
Antal sidor: 173
Förlag: Wahlström & Widstrand
Utgivningsår: 2019

Andra som bloggat om boken är Enligt O, Boktokiga Eva, Fiktivieter och Anna på och dagar går….

Svenska Dagbladet har en fin intervju med Pine och Göteborgs-Posten en läsvärd recension.

Du kan köpa boken på Adlibris, Akademibokhandeln eller Bokus.

(Det här inlägget har lästs 293 gånger.)