Ådalen 31, Sten Sjöberg/IBL [Public domain]
0

”Blod i gruset” av Mats Jonsson

Soundtrack: Tomas Ledin – Min farfar gick i tåget

Från förlaget:

Ända sedan Mats var liten har han varit vän med Lasse och Ing-Mari, det gamla paret i huset nere i backen. Men en kväll när Lasse vaknar på soffan skriker han av skräck och griper tag i Mats arm så hårt att det blir ett rött märke.

Varför drömmer Lasse mardrömmar? Varför skriker han om ”blod i gruset”? Mats söker efter svaren i Lasses ungdom och i traktens dramatiska historia. Klasskompisen Arlene verkar veta något, men vill först inte hjälpa till. Varför är hon så arg på Mats? Och vad är det hon skriver i sin svarta bok?

Mats Jonsson är bördig från Bollstabruk, Kramfors, och på så sätt lite av en lokalkändis. Som författare är han mest känd för sina seriealbum där framför allt ”Nya Norrland” var rätt omtalad för ett par år sedan. Jag tycker verkligen om hans stil att teckna och sättet han bygger berättelser på, och när jag läste att han jobbat på en barnbok om Ådalen 31 var jag snabb att ställa mig i kö på bibblan.

Huvudpersonen i ”Blod i gruset” heter Mats, och jag tror att han går i mellanstadiet. Mats bor en bit utanför Bollstabruk och är ofta hos närmaste grannen, tant Ing-Mari, på kvällarna. Där bor så klart också Ing-Maris man Lasse, som mest sover och som håller på att vara väldigt dement. En kväll när Mats är på väg hem rycker Lasse tag i honom och ropar, allt han kan: ”BLOD I GRUSET! BLOD I GRUSET!”

När Mats får i skoluppgift att intervjua en gammal människa om hens ungdom och om hur samhället såg ut då börjar Mats intervjua Ing-Mari, men kan inte låta blir att fundera över vad som kan ha hänt Lasse.

I vardagsrummet hos Ing-Mari och Lasse sitter en teckning gjord 1930 av en ung och glad Lasse, men alla, inte minst Ing-Mari, har alltid upplevt honom som väldigt allvarlig och nästan inåtvänd. Vad kan ha hänt Lasse från det att teckningen gjordes tills han och Ing-Mari träffades och blev ett par 1932? De vuxna pratar om Ådalen 31, och Mats vill ta reda på vad som egentligen hände och om Lasse var med då. Om det är därför han drömmer mardrömmar och ropar.

Kan det finnas en ledtråd i teckningen? Den som är gjord av en Nils Stenroth?

Det finns mycket jag tycker om med ”Blod i gruset”. Jag tycker om att berättelsen cirklar runt händelserna i Ådalen 31, när människor som strejkade för bättre villkor sköts till döds, här i Sverige. (Det är inte ens 100 år sedan.) Jag tycker om att Mats får höra hela historien, om misstagen som gjordes, vad som hade hänt innan i Seskarö och hur det kan ha påverkat vad som sen hände. Jag tycker om att han får de olika sidornas berättelser och att han inser att det fanns bara förlorande sidor den dagen.

Jag tycker också om den humor Jonsson använder sig av. Ett stycke som fick mig att dra på smilbanden bjöd jag på i gårdagens smakebit. Jag tycker om att känna den där långsamma pulsen i samhället, jag tycker om illustrationerna som både fungerar som utfyllnad och som hjälper till att förklara. Och jag verkligen älskar att det ingenstans sägs något om vilken tid det är, även om jag förstår att vi befinner oss kring 1980 någonstans. Men det sägs aldrig, och det spelar ingen som helst roll. På så sätt är berättelsen tidlös och det fungerar klockrent. Fantastiskt snyggt gjort!

Vad jag däremot inte riktigt tycker om är att där vävs in en berättelse till, om relationer, barn, vänskap och mobbing. Det funkar, men det blir lite onödigt mycket. Berättelsen hade utan problem kunnat stå på egna ben, nu blir det lite mycket att hålla reda på ibland. Men det är en parentes, boken och berättelsen är fantastiskt bra och jag önskar att den når många. Barn. Unga. Och deras föräldrar.

Utdrag ur boken:

Hon sveper med handen över den stora bokhyllan som sitter på väggen ovanför skrivbordet. Den är full med böcker och pärmar och mappar och tidskriftssamlare.
När jag inser vad som finns i Gunvors bibliotek börjar mitt hjärta slå snabbare i bröstet.
– Handlar allt det om 1931?! flämtar jag.
– På ett eller annat sätt. Jag har förstås böckerna som skrivits om det, och så har jag protokollen från rättegångarna, en massa tidningsurklipp och foton jag fått ta kopior på, från såna som var med. Tyvärr var det ju inte lika vanligt med kameror då och det fanns ingen pressfotograf på plats, men en del har jag snokat fram. Det är ju både för- och efterspelet också, såna här saker tar ju liksom aldrig slut.
– Precis så sa Charlie också.
Gunvor ler.
– Det kan jag tänka mig att han sa. Man kan säga att det här projektet har jag haft sen den 14 maj 1931, eller kanske är det snarare projektet som har haft mig. Det har nog blivit lite av en besatthet.
Hon ler igen, så snällt att det hon säger inte låter så läskigt som det hade kunnat göra.
– Och jag har allt tid i världen. Mina söner bor utomlands och min make är död sen länge. Jag sitter mest här och plockar med mina papper, går igenom allt en vända till. Om det är nåt du vill veta så är det bara att fråga. Jag vill berätta.
Aldrig har en vuxen sett på mig på det sättet förut, särskilt inte någon som är äldre än farmor, äldre än morfar, äldre än Ing-Mari.
– Jag skulle vilja veta vad som hände när soldaterna kom fram. Med tåget med de blinda ögonen.

Blod i gruset av Mats Jonsson

Bokens första mening: Vi sitter i köket, Ing-Mari och jag.
Antal sidor: 186
Förlag: Alfabeta
Utgivningsår: 2019

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Barn- och ungdomsbokbloggen, Boktokiga Eva och Jennies boklista.

Du kan köpa boken på Adlibris, Akademibokhandeln, Bokus eller CDon.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 87 gånger.)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.