"Bungalow" by jokir is licensed under CC BY-NC-SA 2.
0

”Bungalow nr 2” av Danielle Steel

Det här har varit min badbok under ett par veckor. Kriteriet för en bra badbok är att den är i pocketformat, min egen, och har en handling som inte kräver för mycket av mig som läsare, eftersom det kan gå upp till en vecka mellan lästillfällena.

Från baksidan:

Frilansskribenten Tanya Harris får ett uppdrag hon inte kan säga nej till, något hon drömt om i många år, men alltid valt bort till förmån för familjen. Äntligen har hon fått chansen att skriv manus till en stor filmproduktion!

Tanya är först tveksam, eftersom det innebär att hon måste lämna sin man och sina tre barn att klara sig ensamma. Hon har under hela deras gemensamma liv funnit där för sin man, som är en hyfsat framgångsrik jurist, skött hem och barn, servat, fixat och sett till att allt funkat. Hur ska det gå om hon helt plötsligt ska veckopendla?

Först och främst, var och en gör vad en vill med sitt liv och prioriteringar. Men. (Ja, jag vet att allt som som kommer före ”men” är skitsnack.) Men. Tanya Harris och hennes syn på sin egen roll i familjen kan fan göra mig militant!

”Barnen” är 17 respektive 18 år, inga småbarn alltså, och ändå ojar sig Tanya över huuuuur ska de klaaaara sig? Dessutom blir en av tvillingarna (som är 17 år) galen, eftersom deras mamma ska överge dem under deras sista år på college! Alltså…?

I alla fall. Hennes man Peter, en faaantastisk man och uuunderbar älskare, övertygar henne att ta chansen, eftersom det är en once in a lifetime. Äntligen en människa med lite sunda värderingar. Eller? Nej, för efter två-tre månader går han i säng med grannfrun, eftersom han känt sig så eeensam och ööövergiven. Och dessutom, det hade aldrig hänt om inte Tanya farit till Hollywood, så att…

Ja, ni fattar. Den här boken får banne mig inte ens en etta i betyg. Den enda anledningen till att jag läst klart den är att jag verkligen ville få såga den ordentligt, och då tycker jag att den ska ha en ärlig chans. Under kan ju ske på de sista sidorna. Men det gjorde det inte.

Jag har också svårt för att följa personerna i berättandet. I samma stycke han flera personers tankar och inre monolog finnas, och det tog mig säkert 100 sidor att fatta att det var så det hängde ihop:

Hon var oerhört tacksam för sitt stabila äktenskap, men uppfattade det inte som så ovanligt. Peter och hon kände massor av par i Ross som hade varit lyckligt gifta i tjugo eller trettio år. Många av deras vänner hörde till den kategorin, även om Peter och hon verkade var mest sammansvetsade av dem alla. Och visst hade en del av deras vänner skilt sig under åren. Men många hade gift om sig och hade det bra i sina nya äktenskap. Hon levde i en sund och stabil liten värld som verkade mycket annorludna jämfört med den hon vistades i nu. I Douglas värld gifte sig folk sällan och när de gjorde det var det  ofta av fel skäl. Alltför ofta handlade det bara om att visa upp sig, eller om makt, eller om att vinna fördelar av något slag. Douglas visste att många av männen gifte sig med kvinnor som de såg som en trofé. Det fanns inga trofé-fruar i Marin, i alla fall inte i Tanyas bekantskapskrets.

Nej, Steel är inte min kakbit. Men nu vet jag det i alla fall. Tidigare har jag bara misstänkt att det förhåller sig så.

Utdrag annat ur boken:

Dagen efter kallade de samman barnen och släppte bomben. Deras reaktion var inte direkt sådan som Peter och Tanya hade förväntat sig, även om den delvis var förutsägbar. Molly tyckte att det lät underbart för Tanya, en fantastisk möjlighet som hon inte fick missa. Hon lovade att hjälpa till att ha hand om sin pappa om Tanya tog jobbet. Jason tyckte att det var jättehäftigt och bad att få komma och hälsa på henne och träffa skådespelarna. Tanya påpekade att han förväntades plugga i veckorna och att hon skulle vara hemma i Ross på veckosluten. Hur som helst oroade det inte Jason det minsta att hon skulle vara borta under han systrars sista läsår. Men Tanya misstänkte att han skulle ha blivit fruktansvärt upprörd om det hade varit fråga om hans eget sista läsår. Han sa bara att Peter kunder ta hand om tvillingarna. Megan, däremot, blev ursinnig. Fullständigt rasande.
”Hur kan du ens överväga en sådan sak?” skrek hon med blixtrande ögon.
Våldsamheten i hennes reaktion överraskade till och med Tanya. ”Det gör jag egentligen inte, Megan. Jag var på väg att säga nej, men pappa ansåg att jag borde prata med er först och höra vad ni tycker.”
Nu visste de utan skymten av tvivel vad Megan tyckte.
”Är ni fullständigt galna båda två? Det här är sista året vi bor hemma! Hur skulle vi klara oss utan mamma, medan du hänger med filmstjärnor i Hollywood?”

Och nej, den här länkar jag banne mig inte vidare till köpsidor eller bibblawebben. Inte heller länkar jag till andra som bloggat om den, eftersom jag inte hittat några bloggposter på den.

Bajsbok. Det är vad det är.

(Det här inlägget har lästs 1853 gånger.)