0

”George” av Alex Gino

Från baksidan:

Det George vill mest av allt, är att få spela rollen som Charlotte i den årliga skolpjäsen. Men det får hon inte – eftersom hon är pojke.
Alla tror att George är en pojke.
Fast hon vet att hon inte är det. Hon vet att hon är en flicka.
Tillsammans med sin bästis Kelly hittar George på en plan som gör att hon inte bara får spela rollen som Charlotte, utan också berätta vem hon är.
På riktigt.

”George” har legat i min TBR-hög ett tag, eftersom jag inte känt mig så pepp på en mellanåldersbok under några veckor. På bibblan har vi märkt den med en regnbågsflagga, och jag har läst flera recensioner av den, så att den skulle läsas hade jag redan bestämt.

Så vad tycker jag då?

Jo, det är okej. Jag tycker att det är lite störigt i början när Gino med övertydlighet sätter pronomenet hon i mening efter mening. Jag vet ju redan att George är tjej, men att omvärlden inte har fattat det. Det står ju på baksidan, liksom. Samtidigt kan jag tänka att det har att göra med att det är en mellanåldersbok, och att upprepningarna gör att jag som läsare verkligen tänker på George som en flicka. För det gör jag.

Jag tänker också mycket på Georges vardagsliv. Till slut berättar hon sin hemlighet för bästisen Kelly, och inte ens hon förstår riktigt vad det är George menar. När hon har fått fundera en stund tycker hon däremot inte att det är så konstigt, George är ju verkligen urusel på att vara kille. Inte heller Georges brorsa Scott gör så stor affär av det.

Det gör däremot Georges mamma. Hon vägrar ta in vad George säger, och hävdar med hänvisning till alla blöjbyten och att hon vet att George är en kille. Någonstans kan jag så klart förstå den reaktionen från en förälder, det är ju en del av världen som tippas åt ett annat håll än en tänkt sig. Däremot kan jag inte för mitt liv begripa Georges frökens reaktion.

Klassen ska sätta upp Min vän Charlotte som pjäs, och flickorna får provspela för flickrollerna och pojkarna för pojkrollerna. När George gör en kupp och börjar läsa Charlottes repliker blir fröken sur och säger åt honom att sluta skämta, det måste han väl förstå att han inte kan spela en flickroll. Det här är något som jag inte vill tro att en lärare på en svensk kommunal grundskola skulle säga. Jag kan säkert ha fel, men jag vill inte tro det.

George hittar i alla fall sitt sätt att tillsammans med Kelly visa för omvärlden att hon är en tjej. Det är en fin liten berättelse, och jag är helt övertygad om att den passar perfekt för högläsning. Samtidigt lämnar vi George (eller egentligen Melissa) precis när hon börjar ta sin första stapplande steg som sig själv. Det är ju fortfarande så mycket som ligger framför henne! Jag önskar att jag fick vara med och dela de upplevelserna också.

Utdrag ur boken:

George rynkade på näsan. I djurparken luktade det djurbajs. Dessutom hade hon och Kelly redan förra året kommit överens om att djurparken i Smithfield var för småungar. Det fanns nästan bara ankor där, och det mest exotiska var en sur gammal ponny som nyligen fyllt fyrtio.
”Inte sömniga gamlas Smithfield, dummer.” Kelly himlade med ögonen. ”Han ska ta med oss till djurparken i Bronx. Där finns det över sexhundra arter. Tigrar och gorillor och giraffer – inga getter och får. De har till och med jättepandor! Du kan väl på söndag?”
”Tror det”, sa George.
”För jag kom på en sak.” Kelly sänkte rösten. ”Djurparken i Bronx ligger jättelångt bort, så vi kommer inte att se någon vi känner där. Du har väl aldrig träffat min farbror, va?”
George skakade på huvudet.
Kelly flinade. ”Fattar du inte? Vi kan gå dit som bästa tjejkompisar. Och vi kan göra oss fina!”
George gapade. Hon visste redan att Kelly var hennes bästa vän, men de hade aldrig varit tjejer ihop tidigare. George hade aldrig varit tjej ihop med någon, om man inte räknande när hon spelade Charlotte.
”Hörde du vad jag sa?”
”Sätta på oss kjol?” Det pirrade i nacken på George bara av att säga ordet kjol.
”Visst. När tjejer ska vara fina har de kjol. Jag har massor att lära dig om hur man gör när man är tjej, Geor… Å.” Kelly tystnade. ”Min farbror kommer direkt att fatta att det är något skumt när jag kallar dig för George.”
George tänkte på sitt hemliga namn. Hon hade aldrig tidigare sagt det högt, inte ens till tidningsvännerna. ”Du kan ju alltid kalla mig Melissa”, sa hon.

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Johanna på Bokhora, Transformering, och Bokstaden.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

(Det här inlägget har lästs 3959 gånger.)