”De små tingens gud” av Arundhati Roy

Från baksidan:

Rahel återvänder till Ayemenem, den barndomens spelplats där allting började 1969 – och kanske också slutade. Ayemenem – en by i den sydindiska delstaten Kerala, bubblande av känslor, dofter, smaker, röster, färger. En sprickfärdig mango, hemvist också för De Små Tingens Gud.

I en bred, dramatisk och djupt berörande släktkrönika vävs här den indiska historien samman med släktgroll, jordisk lust, tvillingars oåtkomliga symbios, religions- och klassklyftor. Kastsystemet har byggt murar kring kärleken. Det finns stränga regler för vem som får älska vem. Och hur mycket. Men det är inte alla som lyder.


”De små tingens gud” gavs ut för drygt 20 år sedan, i slutet på 1990-talet. Boken, som är Arundhati Roys debutroman, vann Booker prize 1997, Det är en bok jag minns att flera andra i Soppsällskapet (min bokcirkel) läste den kring 2005, och jag vet att hos en av dem ligger den alltid nära hjärtat. Hon tar upp den som referens lite nu och då, och jag har hela tiden vetat att jag kommer tycka om boken. Men viljan har aldrig riktigt funnits.

När jag för ett år sedan bokade min drömresa bestämde jag att nu måste den läsas! Målet var att göra det innan jag for, men den blev istället den första boken i resläsningen.

Berättelsen börjar med att Rahel kommer hem till Ayemenem eftersom hennes gammelfaster Baby Kochamma har skickat efter henne. Estha, Rahels tvillingbror, har blivit om-omplacerad från förvisningen hos deras far, och fastern vet inte riktigt hur hon ska tackla det hela. Redan i det första kapitlet får vi veta att något hände när tvillingarna var små. I tillbakablickar begravs en flicka vid namn Sophie Mol, tvillingarnas mamma tar med dem till polisen och Estha omplaceras till deras far. Vad var det egentligen som hände, då för 23 år sedan? Hur kunde det hända? Och varför?

Resten av berättelsen är en berättelse utifrån ett barns perspektiv, kronologin hoppar och de små tingen är de viktiga, medan de stora sakerna som de vuxna vet om inte kommer fram annat än mellan raderna.

”De små tingens gud” är en myllrande, varm och bitvis klibbig historia, fylld med frågetecken, konstigheter och självklarheter. Glimtarna av livet i sydvästra Indien på 1970-talet är som små ögonblicksbilder, och under läsningens gång googlar jag mycket. Kerala. Syrisk-kristna. Kastsystemet. Politik. Historia. Kor. Hirjas. Det är en av de saker jag tycker så oerhört mycket om: att grundförutsättningarna för bokens personer aldrig skrivs mig på näsan. Roy tar för givet att jag vet, eftersom det är i hennes Indien den utspelar sig, och där finns inget av det förklarande som en författare med ett utifrånperspektiv hade lagt till.

Jag tycker genast om både Rahel och Estha, och även deras mor. Det är något så oskyldigt och ändå avståndstagande över tvillingarna. De har alltid varandra, tänker på sig själva som jag när de är tillsammans och vi när de är åtskilda. Baby Kochamma får mig att tänka på min farmor, på ett inte enbart positivt sätt. Familjens vuxna män är pompösa fjantar som vet att de har makten, trots att de egentligen är underlägsna i alla aspekter utom könsmässigt. Överlag gör människorna intryck på mig och trots att det nu är nästan två månader sedan jag läste boken kan jag utan problem se dem framför mig ändå.

I början är berättelsen lite förvirrande med allt hoppande hit och dit, nya namn och den för mig nya kontexten, men det går snabbt över. Istället infinner sig en hemtam känsla, som kanske underbyggs ännu mer av att jag nästan befann mig på plats när jag läste. När jag väl landat i den känslan vill jag aldrig att berättelsen ska ta slut, jag vill fortsätta befinna mig i Rahels och Eshtas barndomsminnen. I alla fall tills det börjar gå åt helskotta.

Sammanfattning: myllrande, varm och alldeles, alldeles underbar.

2017 publicerades ”Den yttersta lyckans ministerium”, Roys första roman på 20 år, och minsann! Står inte även den i bokhyllan här hemma?


Utdrag ur boken:

Velutha skulle egentligen inte ha blivit snickare.

Han fick heta Velutha – som betyder ”vit” på malayalam – därför att han var så svart. Hans far. Vellya Paapen, var paravan. Palmvinstappare. Han hade ett konstgjort öga. Det var när han höll på att bearbeta ett granitblock med en slägga som en flisa flög rakt in i hans vänstra öga och skar sönder det.

Som pojke brukad Velutha följa med Vellya Paapen till köksingången på huset i Ayemenem för att lämna de kokosnötter de hade tagit ner från palmerna på egendomen. Pappachi släppte aldrig in paravaner i huset. Det gjorde ingen. De fick inte röra vid någonting som berörbara skulle röra vid. Högkastiga hinduer och högkastiga kristna. Mammachi berättade för Estha och Rahel att när hon var liten så måste paravaner krypa baklänges med en kvast i handen och sopa bort sina fotspår för att inga brahminer eller syrisk-kristna skulle råka trampa i en paravans fotavtryck och därmed bli besudlade. På Mammachis tid fick inga paravaner eller andra oberörbara gå på allmänna vägar eller ha kläder på överkroppen eller bära paraply. De var tvungna att hålla handen för munnen när de pratade, för att den de talade med inte skulle träffas av deras orena andedräkt.

När engelsmännen kom till Malabarkusten övergick en del paravaner, pelayer och pulayer (bland dem Veluthas farfar, Kelan) till kristendomen och anglikanska kyrkan för att slippa oberörbarhetens gissel. Som en extra uppmuntran fick de lite mat och pengar. De kom att kallas de ris-kristna. Snart nog upptäckte de att de hade kommit ur askan i elden. De tvingades gå i speciella kyrkor, med speciella gudstjänster och speciella präster. Som en särskild ynnest fick de till och med en egen speciell pariabiskop. Efter självständigheten fick de erfara att de inte var berättigade till några som helst statliga förmåner, som beredskapsarbete eller banklån till låg ränta, eftersom de officiellt, på papperet, var kristna och därmed kastlösa. Det var ungefär som att tvingas sopa bort sina fotspår utan kvast. Eller ännu värre, som att inte ens få lov att sätta fotspår.

De små tingens gud av Arundhati Roy

Bokens första mening: Maj i Ayemenem är en het, ruvande månad.
Antal sidor: 332
Förlag: Albert Bonniers
Utgivningsår: 1997

Du kan läsa mer om boken på Dagensbok.com.

Du kan köpa boken via Bokbörsen, eller på Adlibris, Akademibokhandeln och Bokus.

Tidigare bjöd jag på en smakebit om Rahel och Esthas syn på gratis bussåkning och meningen med övergångsställen.

(Det här inlägget har lästs 2149 gånger.)