”Den stulna romanen” av Nawal El Saadawi

Från baksidan:

I Kairos fina, moderna kvarter lever Bodour ett stympat liv. Hennes högt uppsatte, korrumperade man bedrar henne, hon arbetar med litteraturkritik som hon avskyr, och hon blir inte fri från skammen över att hon som ung lämnade sin nyfödda dotter Zina vid vägkanten.
Bodour föraktar sin feghet, sitt resignerade, privilegierade men meningslösa liv. Dottern Magiida, som fötts inom äktenskapet, är en besvikelse. Bodours enda flyktväg är romanen hon skriver på. Men pappersarken tycks försvinna ur den låsta skrivbordslådan – är det Bodours man som stjäl delar av romanen för att tysta henne?

”Den stulna romanen” är en av mina utmaningsböcker och en bok jag både bävat och känt förväntan inför. En egyptisk, kvinnlig författare som fått bland annat Stig Dagerman-priset – det är en bra bit utanför min komfortzon. Och det är udda. Det är referenser och framför allt religiösa anspelningar som jag inte förstår. Jag har helt enkelt för dåliga förkunskaper för att riktigt uppskatta El Saadawi. Vissa poänger går så klart fram ändå.

El Saadawi beskriver sex som något självklart för män att få när de vill ha, när de vill tömma Satans körtel, som det heter. Om det är en prostituerad, en oäkting, den egna frun eller ett barn spelar ingen större roll. Mannen vill ha, mannen får. Men jag förstår inte om pedofili är så förekommande som hon beskriver? Att vart och vartannat barn blir utnyttjat även om man som Bodour kommer från en fin bakgrund? Jag kanske är naiv, men jag har så svårt att se ett sånt samhälle framför mig.

Jag förstår också att det nog inte är så lite självbiografiskt när hon skriver om en kvinna som tillsammans med sin make som är skribent blir åtalade för ”ringaktning av Guds ord, överskridande av islams gränser, förnekande av fastställda trossatser, smädande av det heliga”. Brottet? Att påstå att menstruationen varken är oren eller en olägenhet.

Skillnaderna mellan män och kvinnor återkommer hela tiden, och allra tydligast är de nog ändå när emiren befriad från sina kläder simmar i havet, blått som himlen, medan hans hustru sitter ”under sitt svarta tält” och ser på honom med avund.

Sådana markörer går inte att missa. Men det är så mycket annat jag inte förstår. Bildspråket är ett helt annat än jag är van, bokens uppbyggnad förvirrar mig och jag vet inte alltid om det är dröm eller verklighet som skildras, de vävs ihop till en enda helhet, och jag förstår det inte alltid. Ibland är det Bodour som berättar, ibland skriver hon om sitt alter ego i boken, ibland är det alter egot som går ut på gatorna och tar plats, ibland är Bodour både i arbetsrummet och på soffan hos psykiatrikern samtidigt… Det har också gjort att det bitvis varit tungt att läsa, tagit ohyggligt mycket tid och ändå har jag fått läsa om stora stycken för att förstå och kunna skapa mig en bild av vad det är som händer.

Sammantaget är jag glad att jag läst den, jag kommer nog att minnas den länge – men mer för de små markörernas skull än för själva berättelsen. Men det var inget som gav någon direkt mersmak. Jag antar att jag har alldeles för dålig förförståelse för det. Visst kan jag känna mig nyfiken på bland annat ”Tusen och en natt” och även ”Koranen”, men just nu behöver jag lite andrum.

Andra som skrivit om ”Den stulna romanen” är Dagens bok, Bokhora,  Böckerx3 och Lyran.

(Det här inlägget har lästs 3618 gånger.)