”Eldens arvtagare” av Sarah J Maas

Från förlaget:

Celaena Sardothien har överlevt tre livsfarliga tävlingar och förödande hjärtesorg. Men det har kostat henne nästan allt.
Nu är hon vilsen och trasig inombords, och vill inget hellre än att utmäta hämnd för sin älskade vän som dog under ofattbart grymma omständigheter. Men i stället måste hon resa långt bort för att konfrontera en mörk sanning om sitt förflutna – något som fullständigt kan vända upp och ner på hennes liv – och också möta de brutala krafter som vill förslava hennes värld.


OBS!

Eftersom det här är del tre i en serie kommer jag spoila en del ur bok ett och två!

Läs inte vidare om du tänkt läsa någon av dem!


Det här var ju min september TBR, men jag fick inte hem den förrän i slutet av oktober. Men hej vad det gick när den väl var hemma!

Celaena har nu lämnat Adarlan och Chaol, som efter hennes avresa knäckte gåtan hon gav honom. Han har insett att hon egentligen är det krossade kungadömet Terrasens arvtagare Aelin Ashryver Galathynius, som alla trott varit död de senaste 10 åren. Han börjar göra egna efterforskningar och får upp spåren av en liten rebellgrupp som hela tiden varit Terrasen och Aelin trogna.

Celaena/Aelin å sin sida är i Wendlyn för att på kungens order (hon lämnade ju Adarlan som hans kämpe) döda Galan Ashryver, Wendlyns kronprins. Men när han kommer ridande och ger Celaena en chans inser hon att folket ställer upp sig längs gatorna och hurrar. De hurrar och lyckönskar sin prins, och när Celaena inser att de verkligen älskar och vördar honom drar hon sig tillbaka.

I självömkan och ett försök att undgå att ta kontakt med Maeve, fedrottningen och hennes moster, gör hon vad hon kan för att leva i stadens skugga och märkas så lite som möjligt. Maeve skulle kunna hjälpa henne reda ut ett och annat om urdnycklarna, men samtidigt vet Celaena att hennes föräldrar gjorde allt de kunde för att Maeve inte skulle få veta något om barnet Aelins magiska krafter, och det av en god anledning. Istället tillbringar hon nätterna på ett tak tillsammans med ett vinkrus och på dagarna letar hon åt sig lite mat.

En sådan morgon när hon fumlande tagit sig ner från taket står plötsligt en gigantisk fehanne framför henne. Hon inser direkt att det är Maeve som skickat honom och att hon inte har något annat val än att följa med. Men vägen till Maeves drottningdöme är inte så lättforcerad som Celaena trott. Innan hon släpps in måste hon visa upp sina magiska krafter och lära sig hantera dem. Krafterna som hon kämpat med att trycka tillbaka och gömma i hela sitt liv.

Samtidigt kommer Adarlans mörker närmare Wendlyn, och de fladdrande svarta skuggorna Celaena har sett i Ferianravinen i sina drömmar visar sig vara större och svartare än hon eller någon annan anat.

Alltså…

Du vet den där känslan när du längtar så mycket efter en bok att du aldrig vill släppa den när du väl börjat läsa? Den här bestämde jag direkt att jag inte fick ta med mig till sängen. Den fick bara läsas i soffan. Annars hade det inte blivit många timmars sömn där under några dagar. I fredags stod jag på jobbet och sa till en kollega att jag verkligen, verkligen längtade tills vi skulle gå från jobbet, eftersom jag skulle få fortsätta läsa när jag kom hem.

Och då hade jag precis insett att Glastronen inte är en triologi, som jag trott, utan en länge serie med flera ännu inte översatta titlar. OCH att det finns en preserie som utspelar sig innan Celaena hamnar i Endoviers gruvor! Yyyejjj!!!! (Sätt lite fart, Modernista!) Lyckan!

För det här, det är så jäkla bra!! Ändå är det här inte lika bra som ”Glastronen” eller ”Midnattskonan”, där fanns det banne mig inte en dipp överhuvudtaget. Här tycker jag att det blir lite svårt att hålla allt i huvudet, det händer så mycket överallt och jag förstår inte riktigt hur saker och ting hänger ihop. [Spolieralert!] Framför allt har jag lite svårt att hänga med när Narrok och valgfurstarna dyker upp. Var kommer de ifrån? Hur har de kommit till den här världen? Men det kanske inte är meningen att en ska förstå det.

Och det är egentligen bara en parantes, för när [Spoileralert igen!] Celaena Aelin spöar skiten ur dem är jag helt på banan igen. Jag älskar verkligen den här kvinnan. Verkligen älskar.

Läs de här böckerna! Gör det! Och snälla, snälla Modernista, ös på med översättningarna! Plis!

Utdrag ur boken:

Innan hon gav efter för instinkten att klättra tillbaka uppför stupröret till taket tänkte hon igenom planen hon hade övergett. Hade någon gud kommit ihåg att hon existerade och bestämt sig för att slänga åt henne ett ben? Det var ju Maeve hon hade velat söka upp.
Tja, här hade hon en av Maeves elitsoldater. Han stod beredd och väntade på henne.
Och med tanke på det dåliga humör han utstrålade var han inte helt belåten med situationen.
Gränden var tyst som en gravplats medan fefolkskrigaren granskade henne. Hans näsborrar vidgades en smula, som om han… Han vädrade och analyserade hennes doft.
Hon gladdes lite vid tanken på att hon luktade förskräckligt, men det var inte den doften han läste av. Nej, det var doften som visade att hon var hon, hennes arv och blod och vad och vem hon var. Och om han sa hennes namn här, inför alla dessa människor… då skulle Galan Ashryver komma rusande tillbaka, det visste hon. Vakterna skulle larmas och det ingick inte alls i hennes planer.
Den djäveln såg faktiskt ut som om han skulle kunna göra just det, bara för att visa vem det var som bestämde. Så hon samlade sina krafter så gott det gick och strosade honom till mötes samtidigt som hon försökte dra sig till minnes vad hon skulle ha gjort några månader tidigare, innan allt gick åt helvete. ”Väl mött, min vän”, spann hon. ”Sannerligen väl mött.”
Hon ignorerade de chockerade ansiktena omkring dem och koncentrerade sig uteslutande på att mäta honom med blicken. Så stilla som han stod kunde endast den som är odödlig hålla sig. Hon tvingade sitt hjärta och sin andhämtning till lugn. Han hörde dem antagligen och vädrade säkerligen varje känsla som rasade inom henne. Det skulle aldrig gå att lura honom med skrytsamt övermod, inte på tusen år. Han hade troligen redan levt så länge. Kanske fanns det inget sätt att besegra honom, heller. Hon var Celaena Sardothien, men han var en fefolkskrigare och hade sannolikt varit det mycket länge.
Hon stannade några fot från honom. Gudars, han var gigantisk. ”Vilken underbar överraskning”, sa hon så högt att alla kunde höra. När hade hon senast låtit så trevlig? Hon mindes inte ens när hon senast hade talat i hela meningar. ”Jag trodde vi skulle träffas vid stadsmuren.”
Tack alla gudar att han inte bugade. Hans hårda anletsdrag förändrades inte en millimeter. Han fick tro vad han ville. Hon var säker på att hon inte alls såg ut som han hade anledning att förvänta sig och han hade förvisso skrattat när den där kvinnan trodde att hon var en lösdrivare.
”Nu går vi”, var det enda han sa. Den mörka, lite uttråkade rösten ekade mellan stenväggarna när han vände sig om för att lämna gränden.

Andra som bloggat om boken är Mest Lenas godsaker och Litteraturmagazinet.

Du kan köpa boken på adlibris, bokus, sfbokhandeln eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik ställer du dig bums i kö på boken här.

(Det här inlägget har lästs 7230 gånger.)