”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic & David Lagercrantz

Publicerad av

Alltså, vem är Zlatan? Jag menar, egentligen, liksom? Den bild jag har av honom är en stor (typ lång) fotbollsspelare med en massa muskler. Han är kaxig, smådryg och självisk, egocentrerad och vet alltid bäst. Det är den bild jag byggt upp på de ”fakta” jag snappat upp från tidningsrubriker till artiklar jag aldrig läst och referat av matcher jag aldrig sett.

Jag är ju liksom inte så intresserad av att titta på fotboll, jag. Nittio minuter med tjugo karlar som lubbar efter en boll, rullar fjorton varv om någon medspelare kommer för nära och sedan blir utburen på bår för en handflata i ryggen, nä, det är inte min grej. Men de som jag har pratat med som har läst ”Jag är Zlatan” säger att den är bra, och att man får en annan bild av honom.

Klart jag måste läsa boken, alltså.

Och ta mej tusan! Trehundra sidor svischade förbi i ett nafs, och jag har fått ta mig hela vägen från Rosengård till Barcelona (ja, och vidare till Milan, men om jag måste välja ett enda fotbollslag jag en gång ska se en match med, då är det Barca). Och det gör jag till Zlatans ord, hans röst hörs genom texten, det är verkligen han som berättar – en stor eloge till David Lagercrantz för det!

Självklart är det så att det här är Zlatans berättelse, det är hans ord om hur han har uppfattat olika situationer och hur han reagerat och hanterat dem. Men jag kan ändå inte tycka annat än att en hel del har blivit oproportioneligt stort. Hans kritik mot Lagerbäck och att han kallar Ljungberg för diva, till exempel. Sammanlagt är det inte mer än en halv sida i boken, men det är nog det jag hört mest om från media när jag hört den nämnas.

Och jag köper för det mesta hans förklaringar. Jag minns att han sa det där när han var alldeles nyförlovad. Och jag köper hans förklaring. Att han inte hade en aning om något sånt som förlovningspresenter, och att han sen berättar att han bröt upp därför att en kompis lurade i honom att han var tvungen att gifta sig inom ett år från förlovningen får mig att se honom som jag kan se på mina gymnasieelever ibland när de kommer och är toklyckliga över en förlovning. Det är så lite man vet om världen, liksom.

Och jag köper allt han säger om våldsamheterna på fotbollsplanen. Här i Ö-vik är det hockey som gäller, och maken som var i Timanderstorlek när han själv spelade förklarar lite väl livligt hur saker och ting fungerar på en hockeyrink. Enligt Zlatan är det ingen större skillnad på fotbollsplanen. Jag menar, en kille som själv säger att han går in för att tackla en medspelare med dobbarna före på en träning – ja? Här får du en gliring om du får en puck på läppen under matchvärmning, men absolut inget medlidande. Och tacklar du någon under match, var beredd på att få dubbelt tillbaka. För det kommer.

Jag gillar verkligen det här. Zlatan är allt det där jag trodde. Han är smådryg och kaxig, men på ett sätt som känns ärligt. Han är där han är för att han ville vara bäst. Att vara självisk för att komma dit är inget att höja på ögonbrynen för. Han säger själv att den devis han levt efter är ”lyssna, lyssna inte”, alltså, lyssna när det är någon som kan, lyssna inte när det är någon som försöker trycka ner dig.

Han skäller på medspelare, tränare och krossar omklädningsrum. Självklart. Han begär det absolut bästa av sig själv hela tiden, och det minsta man då kan begära är att de runt omkring också gör sitt bästa. När någon (han själv eller någon annan) inte gör det tar vinnarskallen och besvikelsen över. Han är inte där han är för att han är nöjd med det han gör. Han är där för att göra en skillnad. Det gillar jag.

Jag gillar helt enkelt Zlatan.

”Jag är Zlatan” i aNobii.

(Det här inlägget har lästs 4284 gånger.)