0

Ooh! – the horror!

Jag har alltid gillat skräck. Och skräck verkar gilla mig – vi lyckas alltid hitta åt varandra på de mest förunderliga vägar!

Redan som liten trodde jag på troll – elaka, hemska och fula varelser, ni vet så där som John Bauers troll alltid såg ut i ”Bland tomtar och troll”.

Som tolvåring läste jag min första Stephen King-bok, ”Varulvens år” som jag fortfarande älskar, mest för de rent fantastiska bilderna som kan ge vem som helst rysningar. King blev sen min ständige följeslagare, jag har avverkat de flesta av hans böcker som översatts till svenska, och även om jag inte längre kollar garberoberna innan sängdags, så finns många av hans varelser alltid nära mig, strax under huden, beredda att hoppa upp och skrämma skiten ur mig när jag är som minst beredd.

Och jag tror att det är just det som är grejen med skräck.

Rädsla är en känsla jag känner alldeles för sällan i verkliga livet, men i böckernas värld får jag närkontakt med den. Och eftersom jag har livlig fantasi har jag inga som helst problem med att varulvar, troll och andra onda varelser faktiskt finns i verkliga livet. Ibland kanske rädslan inte kommer när jag läser boken, ibland kan den dyka upp långt senare. Två sådana böcker är ”Mörkrädd” av Andreas Roman och ”Björn!” av Bengt Nilsson.

”Mörkrädd” ÄR läskig, även om jag inte upplevde den så när jag läste den, och den blir bara värre ju mindre av bokens detaljer jag minns. ”Björn!” flörtar med min barndoms rädsla, och när jag bokpratar om den brukar jag berätta om när jag var ute med mamma och pappas förra hund och hörde hur det knakade till i en grandunge. Jag vände och gick hem. Och det var inte en björn jag trodde var där. No, no, jag vet att det finns mycket värre varelser i de jämtländska skogarna.

Och nu i vår har skräcken hemsökt mig flera gånger på jobbet. Och då menar jag den skräck jag hittar i böcker och filmer, inte organisationsförändringar och nerdragningar av tjänster. Mer om det kommer. Nu ska jag gå till sängs – faktiskt tillsammans med Dracula…