Påskhelg = läshelg!?

Har på bara ett par dagar avverkat en barnbok, ”Alex – som i Alexandra” och två ungdomsböcker. Först och främst ”Min bror Benjamin” av Ingrid Carlberg som jag skrivit om tidigare. Den handlar om Johan, som i jag-form berättar om när Benjamin kom som ny till klassen. Som vanligt bestämmer Johans kompis Robin att den nye killen ska sättas på plats, och psykningarna börjar. Men Benjamin verkar inte bry sig, inte ta åt sig. I sin strävan att sätta åt Benjamin går gänget allt längre och längre, och en hård psykisk och fysisk mobbning är ett faktum. Men någonstans längs vägen börjar Johan tveka och han blir mer och mer fascinerad av Benjamin. Och när det visar sig att Johan och Benjamin på ett sätt hör ihop, hamnar Johan i en besvärlig sits. Hur ska han lyckas hålla Benjamin utanför kompisgänget med Robin i spetsen? Och vem är egentligen Benjamin?

Den här boken var allstå en av dem som vår tonårspraktikant plockade bort från ungdomshyllan. Jag kan inte låta bli att undra varför? Det är en spännande bok med en bra rytm, inte allt svårläst även om den kräver en lite mer van läsare. Att den dessutom berättar om mobbning från förövarens perspektiv är absolut ingen nackdel. Det enda som talar emot den är att vissa saker kanske en tonåring har svårt att ta till sig. Varför går Benjamin och visslar på ett stycke av Bach? Vad i hela friden är Moonriver och har någon LP-skivor i garderoben? Men den är bra – läs den!

Den andra boken jag har avverkat är ”Jinx” av Margaret Wild. Bokfreak tipsade den som långfredagsläsning, och nu förstår jag ju varför! Jag visste inte innan vad en jinx är, men nu vet jag att det är någon som för otur med sig, en olycksbringare. Jen, bokens huvudperson, träffar Charlie, en underbar kille och pojkvän, och när han dör knäcks hon nästan. Men hon kommer på fötter igen, delvis tack vare vännen Ben. Men en kort tid därefter dör även Ben. Då byter Jen namn till Jinx, hon blir kall och hård och använder sitt onda öga på alla som förtjänar det. Ibland även mamma och lillasyster Grace.

Varför passar den då som långfredagsläsning? Jo, det är en oerhört sorglig bok, och språket gör nog sitt till för känslan. Hela boken är nämligen skriven som en dikt, med diktens tomrum som läsaren själv får fylla i. Samtidigt är de ord som finns på papperet så starka att jag i slutet av boken upptäckte att jag grät. Det händer inte ofta. Senast det hände med en ungdomsbok var det ”Jag saknar dig, jag saknar dig” av Peter Pohl jag läste. Men ”Jinx” har nog fångat mig ännu mer.

(Det här inlägget har lästs 4169 gånger.)