”Rör mig inte!” av Tahereh Mafi

Från baksidan:

Jag har en förbannelse.
Jag har en gåva.

Jag är ett monster.
Jag är mer än människa.

Min beröring är dödlig.
Min beröring är makt.

Jag är deras vapen.
Jag tänker slå tillbaka.

Juliette är sjutton år och inte som andra. När hon kommer i kontakt med andra människor skadar hon dem, de känner en oförklarlig smärta och efter en olycka för tre år sedan då hon dödade ett litet barn hålls hon inlåst och helt isolerad från andra. Hon vet inte själv varför hon är som hon är, hon vet bara att ingen någonsin kan komma i kontakt med hennes hud. Egentligen är hon övertygad om att hon kommer dödas, det finns ingen plats för en sådan som henne.

En dag kastas en kille in i hennes cell, en kille hon kände i det tidigare livet utanför. Hon känner igen honom, och med fasa försöker hon hålla honom på avstånd, eftersom hon är övertygad om att det är en fint, ett sätt att komma åt henne för att slutgiltigt kunna göra sig av med henne. Men ingenting är som Juliette tror, istället kommer hennes liv att ta en helt annat vändning.

”Rör mig inte!” av Tahereh Mafi är en annorlunda bok. Handlingen är förlagd till framtiden någon gång, världen är skadad, på väg att gå under, och Återetablissemanget som på laglig väg tagit över makten leder landet med järnhand. Man styr allt från fabriker till skolor och man gör det med vapen och makt. Den som inte lyder order bestraffas med döden. Det är inte så lite ”Farmen” eller ”1984” över handlingen, men det är inte handlingen som framför allt får mig att reagera. Det är språket, och även om det är många meningar som liksom intet i titeln är överstrukna, är det inte det heller.

Istället är det hur Mafi använder orden. Där finns stycken som:

”De vill utplåna varje skiljetecken i mitt livs kommatering från den här världen och jag tror inte jag kan gå med på det.”

eller:

”Hans läppar är vid mitt öra och han säger ingenting alls, men jag smälter tills jag är en handfull varmt smör som droppar nerför hans kropp. Jag vill äta varje minut av den här stunden.”

Det är magiskt att läsa, det är en utmaning, en lek med läsaren och jag hoppas, hoppas, hoppas att många ungdomar ska hitta ”Rör mig inte!” och ta sig an den utmaningen.

(Jag skulle verkligen önska att jag hade läst ”Mitt klimatkatastrofala liv” och kunde göra en jämförelse dem emellan också, men nu har jag inte det. Jag nöjer mig därför med att konstatera att klimatfrågan också får sitt utrymme i ”Rör mig inte!”.)

(Det här inlägget har lästs 2833 gånger.)