Smakebit på søndag – ”Berättelser från yttre förorten”

Söndag och dags för en smakebit igen. Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Dagens smakebit kommer från ”Berättelser från yttre förorten”, en bok jag skrev om igår. Smakebiten är en väldigt lång en, och kommer från ”Morfars berättelse”, en berättelse morfar berättar för oss om den där resan han och mormor gav sig ut på innan de skulle gifta sig. De har åkt runt ett bra tag och letat efter saker de var tvungna att ha med sig tillbaka, och de två sista sakerna verkar helt omöjliga att hitta:

Vi blev ångestfyllda, desperata, besatta, och körde allt längre och allt fortare utan en tanke på vart vi var på väg. Till slut upptäckte vi att vi åkt vilse i en enorm magnetisk öken där vi inte kunde få fram en tillförlitlig kompassriktning. Min egen gamle morfar hade en gång talat om ’en plats som alla älskande är dömda att besöka åtminstone en gång’ – kanske var det det här han menade, tänkte vi. Det var fruktansvärt!
Solen höll på att krypa ner bortom horisonten. Vi skulle aldrig hinna ta oss tillbaka i tid för vigseln. Vi hade missat vår stora stund. Våra leenden slocknade. Vi slutade hålla varandra i hand. Och så – PANG! – exploderade ett bakdäck mot en vass sten! Nu fick det faktiskt vara nog! Er mormor hoppade ur bilen, slog ilsket igen dörren och började skylla alltihop på mig. Jag hoppade ur bilen, slog ilsket igen dörren och började skylla alltihop på henne. Vi skrek och gapade och höll på, och vi sa en del saker som vi fått ångra senare i livet … ja, ni vet ju hur det är när mormor och jag har ett av våra ’uppträden’.
Därefter inträdde en lång och förfärlig tystnad, av en sort som vi aldrig förut hade upplevt. Vi vägrade till och med att se på varandra. Det var som om alla stenarna i den där öknen hade farit ner i våra strupar och vidare in i våra hjärtan. Vi ville bara sjunka genom jorden och stanna där för alltid.
Medan ljuset mattades och temperaturen sjönk insåg vi förstås snart att om vi alls skulle kunna hoppas på att få återvända till civilisationen måste vi göra något snabbt och smart. Och vi skulle bli tvungna att göra det tillsammans.

Berättelser från yttre förorten av Shaun Tan

(Det här inlägget har lästs 1447 gånger.)