Smakebit på søndag – Natten

Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, men hon turas nu om tillsammans med Betrakninger att administrera det hela. Idag är det hos Astrid Terese på Betrakninger som du hittar fler smakebitar.

Corona, corona, corona. Så, då var det bortgjort. Nu till söndagens smakebit.

Som tonåring överlevde Elie Wiesel både Auschwitz och Buchenwald. I resten av sitt liv arbetade han mot våld, förtryck och rasism. För sitt oförtröttliga arbete tilldelades han Nobels fredpris 1986, Natten, som bygger på hans dagboksanteckningar, är en av hans mest kända romaner. Smakebiten kommer från bokens början, när alla utländska judar har förvisats ur Sighet, där Elies familj bor. En dag kommer en av de förvisade, Moshie kyrkväktaren, tillbaka. Moshie berättar vad som hänt, hur de deporterade avrättades och han själv lämnades att dö med svåra skador men att han som genom ett mirakel överlevde. Nu försöker han varna de andra, men ingen vill lyssna på honom.

   Och Moshie, han grät och bönade. ”Judar, lyssna på mig! Det är allt jag begär. Inga pengar, inget medlidande. Lyssna bara på mig!” skrek han i synagogan, mellan skymningsbönen och kvällsbönen.
   Jag trodde honom inte heller. Jag satte mig ofta bredvid honom efter gudstjänsten, lyssnade till hans berättelser och försökte förstå hans sorg. Men allt jag kände var medlidande.
   ”De tror jag är galen”, mumlade han, och tårar rann likt droppar av smält vax ur hans ögon.
   En gång frågade jag: ”Varför är du så angelägen om att folk ska tro på det du säger? Om jag var du skulle jag inte bry mig om vare sig folk som tror mig eller inte …”
   Han slöt ögonen, som för att fly tiden. ”Du förstår inte”, sa han förtvivlat. ”Du kan inte förstå. Jag räddades genom ett mirakel. Jag lyckades ta mig tillbaka. Varifrån hämtade jag styrka? Jag ville återvända till Sighet för att berätta för er om min död, så att ni skulle kunna förbereda er medan det ännu finns tid. Att leva? Jag bryr mig inte längre om att leva. Jag är ensam. Men jag ville komma tillbaka och varna er. Det är bara det att ingen lyssnar på mig …”
   Det här var någon gång i slutet av 1942.

Natten av Elie Wiesel

Bild från Buchenwald, tagen 1945. Elie Wiesel är nummer sju från vänster i den andra raden.

Av Private H. Miller. (Army) – This media is available in the holdings of the National Archives and Records Administration, cataloged under the National Archives Identifier (NAID) 535561., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2204433

(Det här inlägget har lästs 355 gånger.)