Smakebit på søndag – ”Snöstorm” av Augustin Erba

Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, men hon turas nu om tillsammans med Betrakninger att administrera det hela. Idag är det hos Astrid Terese på Betrakninger som du hittar fler smakebitar.

Dagens smakebit kommer ur veckans heting, ”Snöstorm” av Augustin Erba. Jag hade inte hört talas om honom innan den här boken började segla upp här och där, och det var något med hur berättelsen beskrevs som lockade:

Augustin Erbas tredje roman handlar om kärlek och sorg, om minnen och lycka, om hur livet blev och hur det kunde ha blivit. Om de val vi gör som unga, och de val vi fortfarande har framför oss.

Smakebiten kommer ur det allra första kapitlet, när tåget som Tomas sitter på plötsligt har stannat och han förstår att de kommer bli stående ett tag. Lika bra att ta sig till bistrovagnen och bunkra lite.

Jag ökar takten och det är bara en vagn kvar när jag hakar i med min rockärm. Jag stannar och vänder på huvudet, ärmen sitter inte fast, men i sätet intill mig, där det tar emot, sitter någon med ett stort leende och jag inser att den här personen har tagit tag i mig och rycker i min rock. Det här med att tro att man har rätt att röra vid främlingar… hinner jag tänka innan jag ser vem det är och världen sköljer över mig med en sådan kraft att jag griper om den översta delen av sätets rygg för att inte vackla till.
”Tomas”, säger hon.
Jag öppnar munnen, men stänger den igen, för gamla stigar i min hjärna trampas upp och belyses, dörrar som jag aldrig trodde skulle öppnas blåser upp på vid gavel och i mitt inre går jag under valv efter valv tills jag kommer fram till det allra heligaste.
”Livli”, säger jag.
”Du känner igen mig”, säger hon och ler samma leende som hon log mot mig för länge sedan.
Jag har inte ord, för jag är uppslukad av att betrakta henne. Vi är inte unga längre, varken hon eller jag. Hos mig syns det att jag snart ska fylla fyrtio på de grå stråken i mitt en gång så illröda skägg, på det flydda hårfästet, på de tio extra kilona jag bär om midjan. Det syns på mina kläder att jag har ett vardagligt jobb: jag har grå kavaj och vit skjorta under rocken. Hos henne syns den förflutna tiden i den glanslösa huden, hennes ansikte ser hårdare ut, och rynkorna kring mungipor och ögon är många fler än sist jag såg henne, hon verkar stadigare i kroppen på något sätt. Mer hinner jag inte uppfatta innan hon far upp ur sitt säte och jag bli omfamnad av henne som jag en gång älskade mer än livet självt.

Snöstorm av Augustin Erba

(Det här inlägget har lästs 292 gånger.)