Smakebit på søndag – ”Varulvens hemlighet” av Kristina Ohlsson

Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, titta gärna in där för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Under helgen har jag haft mamma på besök, så det har inte blivit mycket tid för läsning. Istället har vi fixat och donat utomhus, plockat bort blommor och grönsaker, ställt in utemöbeln och klippt gräsmattan för sista gången i år. Det har varit väldigt skönt att få hjälp med sånt. De senaste veckorna har orken inte räckt till mycket mer än jobbet, och har det blivit en gnutta energi över har jag lagt den på Dahlia, min hund. Men nu är allt det där bortgjort, och jag har som grädde på laxen (ni fattar vad jag menar) gått ner i arbetstid och ska jobba 75% fram till jul. Förhoppningen är att det får mig på rätt köl igen.

Veckans smakebit kommer från en av de barnböcker jag avslutat i veckan, Kristina Ohlssons ”Varulvens hemlighet”, som är en fristående fortsättning på ”Zombiefeber”. Det brinner i skogarna runt Eldsala, människor försvinner spårlöst och samtidigt börjar det dyka upp konstiga vargar, med stora huvuden och gröna ögon:

När Herbert gick och lade sig den kvällen, tog han datorn med sig. Han visste att han ändå inte skulle kunna somna direkt. Han kunde lika gärna kolla en sak på internet innan han försökte sova. Datorn surrade medan han skrev in sökorden: ”varg med gröna ögon”.
Nästan alla sökträffar handlade om varför vargar hade gula ögon. Gula, inte gröna. Herbert blev först besviken och sedan alldeles kall. Tänk om gröna vargögon var ett tecken på sjukdom. Som när folk fick zombiefeber förra sommaren. Då hade de fått illröda ögon.
Herbert skulle just stänga av datorn när han fick syn på en länk  han missat. ”Legend om vargar: Om varulvens varande.” Tveksamt kickade Herbert på länken. Och kom till en hemsida där någon skrivit en lång text om människor som förvandlades till vargar. Vargar som ibland kunde få gröna ögon.
Varulvar.
Varulvar?
Snabbt lade Herbert ifrån sig datorn. Klart det inte fanns några varulvar. Inte på riktigt. Men hela kroppen var orolig och Herbert kände sig klarvaken. Innan han släckte lampan på nattduksbordet tittade han en sist gång på tavlan han fått av Potus. På vargen och på fåren. På ängen och på blommorna. Och sedan på vargen igen.
Herbert satte sig kapprak upp i sängen.
Det kunde inte vara sant.
Han var tvungen att gå fram till tavlan. Han hade inte sett det förrän  nu. Vargens ögon var gröna och inte gula.
Precis som på en varulv.

(Det här inlägget har lästs 4440 gånger.)