”Snöstorm” av Augustin Erba

Från förlaget:

Tomas sitter på ett tåg mitt i Sverige när en snöstorm bryter ut och stoppar all tågtrafik. På väg mot restaurangvagnen hör han någon ropa hans namn, och plötsligt kommer allt tillbaka. Det är Livli, hans stora ungdomskärlek. Hon som en gång krossade hans hjärta.

”Snöstorm” är historien om Tomas och Livli, som möttes första gången när de var två unga studenter på en klaustrofobisk högskola. De brottas båda med svåra erfarenheter och utan att de själva förstår varför blir deras öden sammanflätade.

Augustin Erbas tredje roman handlar om kärlek och sorg, om minnen och lycka, om hur livet blev och hur det kunde ha blivit. Om de val vi gör som unga, och de val vi fortfarande har framför oss.


Tomas sitter alltså på ett tåg som har stannat på grund av att snön knäckt träd över ledningarna. Han förstår att de kommer bli stående ett tag och tänker att det är lika bra att ta sig till bistrovagnen och bunkra lite. På vägen dig rycker plötsligt någon tag i hans ärm, och där är Livli, som han ”en gång älskade mer än livet självt”.

Tomas tar oss med på en resa genom livet, från de små barnaåren när allt var som det skulle och mamma bakade bullar och pappa skrattade och till de år när han bodde hos sin morbror David och mamma satt på institution och pappa hade flyttat utomlands. Morbror David som är en sån jävla skitstövel att det faktiskt är skottpengar på honom. När Tomas tagit studenten och kommer in på KTH, Teknis, fixar han snabbt och i tysthet en egen lya och flyttar från David.

Första dagen på Teknis när han står och snurrar på skolgården, dyker Joakim upp bredvid honom och börjar prata med honom som om de kände varandra. Dessutom börjar de (eller Joakim, då) prata med Livli och Eva, de enda två tjejerna i deras årskull. De fyra blir ett litet gäng som ofta hänger med varandra, både på raster och fritid, och Tomas har för första gången i sitt liv vänner. Och trots att han lovat sig själv att aldrig någonsin bli kär är det det som händer den där första gången hans och Livlis ögon möts.

Men precis som Tomas har sina mörka minnen och erfarenheter har Livli sina, och även om de alltid dras till varandra så finns det där andra alltid där som en skuggmur emellan dem.

Jag hade aldrig hört talas om Augustin Erba förrän ”Snöstorm” började poppa upp lite här och där i höstas. Blev nyfiken som attans och reserverade den, men insåg jag att jag inte var ensam om det eftersom det var hyfsad kö på den. Men OJ vad den var värd att vänta på! Läsningen har gått som ett huj, Och det är inte så konstigt:

1. Språket är som en sång, det sveper fram genom boken och jag med det. Det finns inget där som stakar sig eller upprepar, det har en enda riktning och det är framåt. Det är sällan jag skrivit ner så många citat som under den här läsningen. (I söndags bjöd jag på en smakebit ur boken.)

2. Personporträtten är helt underbara. Tomas är en pojke/ung/vuxen man som jag tycker om från första stund. Det finns ingenting ont i honom, men en förtvivlad övergivenhet och rädsla för att bli sviken och besviken. Jag vill honom så väl, och allt som gör honom illa gör så ont i mig. Livli är lite svårare att komma nära, inte heller i henne finns något ont men hos henne har mörkret skapat ett självskadebeteende som inte bara drabbar henne. Joakim, Eva… alla har de sin beskärda del av mörker och hemska erfarenheter, och jag vill så förtvivlat gärna tala om för dem att det kanske inte kommer gå över, men att det går att vänja sig.

3. Mötet mellan Tomas och Livli på det stillastående tåget. Jag vet verkligen inte vad jag ska känna när jag läser om det. Jag blir alldeles pirrig och rädd och glad och förtvivlad och arg och uppspelt och… Det är verkligen alla känslor på en och samma gång. Jag vill inte att de ska ha med varandra att göra igen. Jag vill att de ska sätta sig ner och prata om det som var. Jag vill inte att Tomas ska ryckas tillbaka till en tid som inte blev som han ville. Jag vill att han ska få förklaringar. Och så vidare.

Det här är en berättelse jag kommer bära nära hjärtat länge, en bok jag mest troligt kommer köpa eftersom det är en sådan som jag vill kunna plocka ner ur hyllan och låna ut till vänner. Och nu tycker jag att kommentarer om Erbas förra roman, ”Blodsbunden”, dyker upp överallt med superlativen haglande. Dags att reservera igen, helt enkelt.

Sammanfattning: fantastisk läsning. F a n t a s t i s k.


Utdrag ur boken:

Jag tittar på cigaretten och drabbas av en outhärdlig längtan efter att röka. Jag minns hur det var när jag var nitton år gammal, hur en morgon kunde bestå av en kopp te och en cigarett. Hur det kändes när det heta teet runnit ner och börjat värma kroppen inifrån. Hur det kändes att ha den lilla rullen mellan fingrarna, doften av tobak och det första blosset på morgonen. Hur just det första blosset kändes som svaret på allting, hur allt som tidigare hade verkat grått och fattigt, fick liv. Hur levande kroppen kändes, så att även detta som bröt ner den kändes bra. Jag tänker på allt som jag tog för givet på den tiden. Jag tog för givet att kroppen skulle fungera, bara en sådan sak. Att det inte skulle göra ont att kliva ur sängen. Alla i min ålder har ont och de enda som inte har ont är de som redan är döda.

Jag tänker på hur mycket som låg framför mig och hur jag ryggade tillbaka inför framtiden. Tänk att än en gång få sitta på en bänk utan Teknis och röka en cigarett, och att inte ha något annat att bekymra sig över än en tenta vars resultat skulle påverka ens framtid marginellt, om ens alls. Längtan efter det som har gått förlorat river upp ett sår i mig. Varför tillbringar jag så stor del av livet med att längta efter något annat? Varför är jag inte glad och tacksam över allt som har inträffat för mig? Varför vaknar jag missnöjd och går och lägger mig olycklig? Varför hindrar jag mig själv från att leva?

Spelar det ens någon roll, längre? Det som en gång var min framtid ligger obönhörligen bakom mig.

Snöstorm av Augustin Erba

Bokens första mening: Snön virvlar över det frusna landskapet som vårt tåg passerar; i städerna förvandlas parkerade bilar till släta bulor och skogarnas svartgröna granar får vita, tunga grenar.
Antal sidor: 359
Förlag: Albert Bonniers förlag
Utgivningsår: 2019

Andra som bloggat om boken är Fiktiviteter, Just nu, just här, Fru E samt Enligt O, och Kulturkollo har bokcirklat om den. Även Punktslut har pratat om den! Läs deras inlägg! De sätter fingret direkt på så mycket!

Eller läs en intervju med Augustin Erba på Selmastories.

Du kan köpa boken på Adlibris, Akademibokhandeln eller Bokus.


Äsch, jag kan inte låta bli. Här är ett kort utdrag till:

Om bara tiden kunde stanna i ögonblicket – den värmande solen, doften av henne och ljudet av hennes röst. Det är först när man är lycklig som man inser hur olycklig man har varit tidigare. Det är först när man är lycklig som man inser hur mycket man har ljugit för sig själv. Det är först när man är lycklig som man förstår hur rädd man har varit för all aldrig få bli det.

(Det här inlägget har lästs 113 gånger.)