”Stenarna skola ropa” av Ruth Rendell

Läste om "Stenarna skola ropa" på Bokhora för ett tag sedan, och eftersom "Patient 67" nämndes på samma lista – fast längre ner! – kände jag att det kan vara något för mig. Stötte dock på en del problem på vägen, eftersom boken är ganska gammal, den kom 1982 på svenska. Luskade fram att det skulle finnas ett ex på biblioteket i Bjästa, men eftersom de inte hittade boken, och den inte hade varit utlånad sedan 1997, var det bara att räkna bort den. Hos oss på Park finns den som kassettbok – men vad hjälper det när jag inte har någon kassettspelare?! Det enda som då fanns att tillgå var Stor Stil-exemplaret, så det fick bli så. Det har faktiskt inte varit alldeles enkelt, sidorna är väldigt breda och jag har svårt att hitta någon riktigt bra rytm i läsandet, men ändå! Vilken bok! Lyssna bara på det här:

"Eunice Parchman dödade familjen Coverdale
därför att hon inte kunde läsa eller skriva."

Så börjar boken! Det är onekligen en annorlunda början för en spänningsbok där man brukar försöka behålla gåtans lösning så länge som möjligt. Men alltså inte Ruth Rendell. Istället får jag hela tiden ha denna första mening med mig genom boken, som en slags mental "kom ihåg"-lapp när jag sida för sida får lära känna Eunice allt bättre.

Familjen Coverdale behöver en hushållerska, en som kan städa och laga mat på ett ordentligt sätt, inte som någon av alla dessa au pair-flickor de haft, och den enda som svarar på annonsen är just Eunice Parchman. Från början är allt frid och fröjd, mrs Coverdale är mer än nöjd med sin hushållerska, och trots att mr Coverdale kan känna lite konstiga vibbar av Eunice, är det inget de tycker är värt att lägga möda på. Hon gör ju allt de säger, utan knot och riktigt, riktigt bra dessutom!

Men Eunice är inte som andra. Hon kan varken läsa eller skriva, och det enda hon bryr sig om är att ingen annan ska få veta hur det hela ligger till. Att vara analfabet är ett lyte, och som sådan blir man föraktfullt och hånfullt bemött, och det vill inte Eunice vara med om.

Allt eftersom boken rör sig framåt får jag närmare lära känna Eunice och hennes tankar, och jag får en inblick i hur hennes verklighet ter sig, där ett veckomagasin utgör ett allvarligt hot mot hennes liv, och människor som skriver ses som fiender. Och hela tiden vet jag som läsare vad som kommer att hända, eftersom jag har bokens första mening i bakhuvudet:

En riktigt cool bok att läsa, och jag känner hur den har satt sig i huvudet. Absolut en bok att läsa om efter något år, precis som tidigare nämnda "Patient 67". Som jag ska skriva om senare. Lovar. Till dess: läs den! Hela Soppsällskapet har läst den, och den har fått högsta möjliga betyg av alla (utom en, men det tror jag mera var en miss i planeringen, typ).

(Det här inlägget har lästs 1441 gånger.)