”Tigrar i rött väder” av Liza Klaussmann

Från baksidan:

Nick och hennes kusin Helena har vuxit upp tillsammans på den gamla släktgården Tiger House – själva symbolen för östkustglamour där de levt ett liv i tryckande sommarvärme, med solblekta båtbryggor och nattliga cocktailpartyn.
Under andra världskrigets slut tycks världen stå öppen. Helena ger sig iväg till Hollywood för att  söka äktenskaplig lycka, medan Nick är på väg att återförenas med sin unge make Hughes, som just ska återvända från kriget.
Men snart börjar den gyllene fasaden spricka. Helenas make är inte mannen han verkat vara, och Hughes kommer tillbaka från kriget sluten och distanserad.

”Tigrar i rött väder” är ett psykologiskt drama där de olika huvudpersonerna berättar en del var av historien. Vi hoppar mellan olika årtal, 1945, 1947, 1959, 1962 och 1967. På det sättet byggs historien upp lite i taget. Först möter vi Nick de olika årtalen, sedan dottern Daisy osv. 1959 händer något avgörande för familjen när en av grannskapets husor hittas mördad mitt i sommaridyllen, och alla berättar om den sommaren och händelsen utifrån sitt eget perspektiv.

Det skulle kunna vara ett riktigt bra sätt att angripa berättelsen. Men jag blir inte riktigt klok på den här boken. Istället känns det som om Klaussmann har tagit sig lite vatten över huvudet. Som om hon försöker berätta fler än en berättelse, och ingen av dem kommer därför riktigt till sin rätt. Jag får inget grepp om flera av personerna, de blir bara som en dimridå fast de har en avgörande roll i berättelsen. Det får mig att känna mig halvkorkad, samtidigt som jag ändå älskar miljön som hon lyckas förmedla den. Men jag vet att det här inte är en bok jag kommer komma ihåg särskilt mycket av om något år.

Helt enkelt inte en bok för mig.

Utdrag ur boken:

Hon hörde att Hughes stängde av skivspelaren och gick mot köket. Nick började sysselsätta sig med att skala och rensa räkornas skära halvmånar. Hon hade älskat dem förr. Numera åt de dem nästan varannan dag.
”Ska du inte sätta på radion?” undrade Hughes.
Hon höll upp sina våta händer. ”Gör det du, jag vill inte kladda ner den.”
Hughes hade köpt radion åt henne föregående vecka, och den ingav Nick en känsla av vagt ogillande. Han hade gjort en lördagsutflykt ensam och kommit hem med ett paket. Hon frågade aldrig varför han åkte ut ensam på veckosluten eller vart han for. Han bara stirrade upp i himlen genom nätdörren och tog sina nycklar. Den första gången hade hon inte ens fattat att han for i väg förrän hon hörde motorn starta. Då gick hon till dörren och tittade upp i den molnfria skyn, på den dammiga infarten och vägen där ute, för att se vad det var som fått hennes man att vilja fara. Men så långt hon kunde se fanns där inget. Bara den gamla gröna Buicken som susade i väg neråt den raka Floridavägen.
En dag hade sedan radion dykt upp, som en spion, från var det nu var han vill komma i väg till.
”Jag trodde du skulle vilja höra någonting annat nän dina skivor”, hade han sagt som förklaring. ”Du kan kanske rentav höra program från London.”
”London?” hade hon undrat och frågat sig varför han trodde att det var viktigt för henne. Men då var han redan på väg ut i duschen och hennes röst ekade i det tomma köket.

Andra som bloggat om boken är Bokstävlarna, Bokoholist, Påhittade nöjen, Boktokig, Bokboxen och BokfetischistLottenJennieJust nu just här, och Johannas deckarhörna.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 16059 gånger.)