”Vänta på vind” av Oskar Kroon

Från förlaget:

Vinga drömmer om havet. Hon tänker bli sjöman och segla till avlägsna hamnar och kanske rädda en eller annan skeppsbruten. Hemma i stan går mamma och är ledsen och pappa har flyttat för gott. Men nu är det sommar hos morfar på ön och allt det andra känns långt bort. Morfar har gett Vinga en gammal snipa som hon ska göra sjöduglig. På ön är allt som det alltid har varit, fast ändå inte. Dagarna dallrar av hetta, och plötsligt börjar en tjej med svart hatt dyka upp på stranden där snipan ligger. Vinga har sett henne några gånger, Rut heter hon. Det enda de verkar ha gemensamt är åldern och att de befinner sig på samma ö. Ändå visar det sig vara så mycket mer.

”Vänta på vind” var den titel som tog hem priset för bästa barn- och ungdomsbok på Augustgalan. Jag var inte supersugen på att läsa den, men eftersom den vann reserverade jag den ändå.

Vinga är ett ensamt barn. Hon trivs bäst så. Och allra bäst trivs hon hos morfar på ön. Han ställer inte en massa jobbiga frågor utan låter dagarna gå sin stilla gång. Korsord, sjörapporten, och så finkostymen på när det är pub i byn.

Det är på en sådan pubkväll som Vinga ser den nya tjejen. Hon har svarta kläder och en stor svart hatt. Vinga blir lite nyfiken, men den nya tjejen, Rut, bara blänger omkring sig och vill verkligen inte ha kontakt. Men så dyker hon upp ändå, när Vinga sliter med snipan. Vad vill hon Vinga egentligen? Vad vill Vinga egentligen? Och varför, varför måste hon åka hem till staden?

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om ”Vänta på vind”. Vi kommer överens, men det är inte mer än så. Jag får ingen riktigt känsla för Vinga eller Rut. Jag känner mer att de är som truliga tonåringar än som barn, och de bjuder verkligen inte på sig själva. Inte gentemot varandra, och inte gentemot mig som läsare. Det lyfter liksom aldrig utan puttrar mer på som en tvåtaktsutombordare. Jag förstår inte heller att relationen dem emellan utvecklas som den gör. Det känns inte som om jag får någon hint alls om det innan det plötsligt sker och verkar så självklart? Nä, det här var inte en bok för mig.

Utdrag ur boken:

   ”Jag har sett dig”, säger hon.
   Då vet jag inte vad jag ska svara, man brukar väl börja med ett hej eller så. Jag bara står där och glor. Allt är så lätt när man är själv. Då är det bara jag och jag skiter fullständigt i hur jag ser ut eller vad som händer inne i huvudet på mig. Jag bara är och det är okej. Med morfar går det också bra. Han känner mig, med honom kan man bara vara. Men så står jag här och ser hur hon den där svarta tittar på mig, uppifrån och ner.
   Granskar, besviket, nästan äcklat. Och genast ser jag mig utifrån, genom hennes ögon. Jag ser en tönt som inte kan öppna munnen.
   Hon tittar på mig som om jag verkligen är konstig.
   Det är jag nog.
   Hon tittar på mig som var jag ett sällsynt djur. Kvastfening, djuphavsmarulk. Svetten rinner överallt och kittlas.
   Hon är barfota. Har ett långt, svart linne och en stor, svart hatt som täcker halva ansiktet. Hade jag sett henne på håll hade jag nog blivit rädd, men nu står hon bara här och är nära.
   Jag är helt tyst. Så förbannat tyst.
   Ibland är det så svårt att bara öppna munnen och prata. Allt låter så fånigt i början. Innan man liksom har vant sig.

Vänta på vind av Oskar Kroon

Bokens första mening: Utanför fönstren syns spåren av stormen.
Antal sidor: 205
Förlag: Brombergs
Utgivningsår: 2019

Andra som bloggat om boken är Prickiga Paula, Jennies boklista, Eli läser och skriver, samt Roslagens bokhandel.

Du kan köpa boken på Adlibris, Akademibokhandeln eller Bokus .

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 132 gånger.)