”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru

Från förlaget:

En vinterkväll kliver tre individer som svär trohet till den sönderfallande terrorstaten Daesh in i en bokhandel. En kontroversiell konstnärs framträdande avbryts av ett pistolskott, panik utbryter och samtliga i lokalen tas som gisslan. Men en av de tre angriparna, en ung kvinna som har som uppgift att filma våldet, bär på en hemlighet som kan ändra allt. Under attacken vänder hon sig till en av de andra och viskar: Allt är fel. Vi borde inte vara här. Vi borde sticka.
Två år senare besöker en författare kvinnan på en rättspsykiatrisk klinik. Hon har läst hans böcker och ger honom en bunt papper, där hon har skrivit ner en sällsam berättelse.
Hon menar att hon kommer från framtiden.


Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” är en sån där bok som jag spanat på men valt bort. Jag gjorde samma med ”En storm kom från paradiset”, och tror att det har med titlarna att göra. Det låter lite för … pretentiöst för mig. När DKADISMT blev nominerad till Augustpriset började det dock klia lite. Kanske jag borde…?

Sagt och numera gjort.

I det första kapitlet går de tre personerna in i bokhandeln, tar gisslan, och utför ett terrordåd i IS anda. Ett par år senare tar kvinnan kontakt med en författare, hon har läst hans böcker och vill berätta sin historia för honom. Därifrån fortsätter de två att växelvis berätta ett kapitel åt gången, hon berättar sin historia, han berättar om det samhälle vi har i Sverige idag.

Det är en snyggt berättad historia, även om det tar ett tag för mig att fatta hur allt (kanske) hänger ihop. Den bild av skeendet och samhället som mejslas fram är både fascinerande och djupt oroande. Det är svårt att berätta utan att spoila, men jag gör ett försök. Men läs vidare på egen risk, alltså!

Kvinnan hävdar att hon kommer från framtiden, att hon är uppvuxen i författarens Göteborg fast i en annan tid där samhället ser väldigt annorlunda ut från nu. sverigefiender – judar, muslimer eller andra som inte ser till Sveriges ”bästa” – interneras om de inte skriver på ett kontrakt om att bli ”riktiga” svenskar. En dag vaknade hon på ett sjukhus, utan att veta vem hon är eller var hon kom ifrån, bara att hon måste ta sig till just Göteborg. Att där fanns någon eller något som väntade på henne. Väl på plats i Göteborg får hon syn på en ung man som hon vet att hon känner. Han har aldrig sett henne förut, men hon vet att de hör ihop och de blir också ett par. Så småningom lär de känna en annan man, och allt eftersom tiden går blir de alla tre allt mer radikaliserade, tills de en dag står i den där bokhandeln.

Men vem är kvinnan egentligen? Var kommer hon ifrån? Hennes egen förklaring är som sagt att hon är från framtiden, och hon hävdar att i hennes framtid har terrordådet på bokhandeln använts som ett medel för att frånta människor deras rättigheter. Hennes förklaring är att hon har av någon blivit sänd tillbaka för att se till att terrordådet får ett annat slut, så att det inte kommer påverka samhället som det gjort i hennes tid.

Något med kvinnan fängslar författaren. Han kan inte riktigt släppa hennes berättelse, men börjar samtidigt leta efter henne i sin egen samtid. Han får fram att hon är en holländsk medborgare som suttit fängslad för planering av terrorbrott i en för tortyr ökänd inrättning. Vad hände när hon satt där? Hur har hon lärt sig flytande svenska? Han söker upp andra som suttit inspärrade där, och deras berättelser är verkligen fruktansvärda.

Även om handlingen inte är den enklaste att återge måste jag medge att alla mina förutfattade meningar kom ordentligt på skam! Anyuru skriver flytande lätt, aldrig någonsin hakar jag fast någonstans i texten utan allt bara flyter och bit för bit rullas berättelsen upp. Och vilken berättelse sen! Den är som sagt både oroande och fascinerande, och känns otroligt aktuellt för oss i Sverige idag. Vissa ord i kvinnans språk har jag aldrig hört tidigare, och jag tror att det är så att Anyuru har hittat på dem. Men det spelar ingen roll, de är ändå så tydligt vad de innebär att de inte stör det minsta.

Jag är helt enkelt otroligt glad över att ha läst min första Anyuru. Det kommer inte att vara den sista.

Utdrag ur boken:

Liat plockade lurarna ur öronen.
”Va?”
”Sa inget”, sa jag. Hon spottade i sanden. Ur hörlurarna, som hängde i en neongul snodd runt hennes hals, surrade och smattrade Oh Nana Yurgs senaste.
”Har din mamma skrivit under i år?”
Liat nickade. På den flimrande glasskivan borta i dammet och solskenet slet Amin tag i Göran Lobergs hår och drog hans huvud bakåt, men alldeles innan han skar halsen av honom bröts filmsnutten och en textremsa dök upp, vit mot svart botten:
Allting kunde ha varit annorlunda.
Det var information om det som kallades medborgarkontraktet, som var ett elektroniskt dokument som alla vuxna på platsen jag kommer ifrån måste signera när de betalade skatt på våren och sen en gång på hösten också. Vissa vägrade signera det och blev till något som hette sverigefiender – yani, muslimer och judar och såna, typ extrema – och hamnade på en plats som hette Kaningården. Försvann.

Andra som bloggat om boken är LottenLyranEnligt OJust nu just här och Kulturkollo.

Du kan köpa boken på t.ex. Adlibris eller Bokus.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 54704 gånger.)