Smakebit på søndag – ”Tårar i havet” av Ruta Sepetys

Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, men nu är det Astrid Terese på Betrakninger som administrerar det hela och det är dit du ska gå för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Bristen på bloggdisciplin verkar tyvärr hålla i sig, och det gör (tack och lov) det där läsflowet jag är inne i också. Högen med lästa men obloggade böcker växer, och en av dem som jag avslutade i veckan som gick är Ruta Sepetys ”Tårar i havet”. Smakebiten kommer från det absolut första kapitlet:

Jag ökade farten och gick ikapp vår lilla grupp. Om tyskarna upptäckte oss skulle de fösa undan oss från vägen. Bara militärer fick trafikera vägarna. Någon evakueringsorder hade inte utfärdats, och alla som flydde från Ostpreussen betraktades som desertörer. Men vad spelade det för roll? Jag hade blivit desertör redan fyra år tidigare, när jag flydde från Litauen.
Litauen.
Jag hade lämnat landet 1941. Vad hände där hemma? Var det sant, allt hemskt som det viskades om på gatorna?
Vi närmade oss en snödriva vid vägkanten. Den lille pojken framför mig pep till och pekade. Han hade anslutit sig till oss två dagar tidigare, kommit ensam ut ur skogen och helt stilla slagit följe med oss.
”Hallå, lilleman. Hur gammal är du?” hade jag frågat.
”Sex”, svarade han.
”Vem gör du sällskap med?”
Han tvekade och sänkte blicken. ”Min omi.”
Jag spanade mot skogen för att se om hans mormor var där. ”Var är din omi nu?” frågade jag.
Den vilsekomne pojken såg upp på mig med ljusblå, uppspärrade ögon. ”Hon vaknade inte.”
Så nu vandrade den lille pojken med oss. Ofta släntrade han en bit före eller efter, men nu stod han stilla och pekade på en bit mörkt ylletyg som stack upp ur snödrivan.
Jag gestikulerade åt gruppen att fortsätta och gick fram till drivan. Vinden blåste undan ett lager snö så att det döda, blå ansiktet på en kvinna i tjugoårsåldern blottades. Hennes mun och ögon var öppna, fixerade av skräck. Jag rotade igenom hennes stelfrusna fickor, men de hade redan muddrat. I fodret på jackan hittade jag hennes identitetshandlingar. Jag stoppade dem i min kappa för att vidarebefordra dem till Röda Korset och släpade sedan den döda kroppen från vägkanten in på åkern. Kvinnan var död, stelfrusen, och tanken på att stridsvagnar hade kört över henne var outhärdlig.
Jag gick tillbaka. Den vilsekomne pojken stod mitt i  vägen medan snön föll runt honom.
”Vaknade inte hon heller?” frågade han stilla.
Jag skakade på huvudet och tog hans vantklädda hand i min.

(Det här inlägget har lästs 22454 gånger.)