Smakebit på søndag – ”Som eld” av Sara Lövestam

Smakebit på søndag kommer från den norska bloggen Flukten fra virkeligheten, men nu är det Astrid Terese på Betrakninger som administrerar det hela och det är dit du ska gå för fler smakebitar på svenska, norska och engelska.

Veckan som gått har verkligen inte bjudit på några revolutionerande bloggposter från mig, däremot har jag läst som aldrig förr. Är inne i en läsperiod som heter duga just nu, och den där högen med böcker att blogga om bara växer och växer. Igår hade jag tänkt ta tag i den, men istället valde jag en ny bok som legat och väntat på mig alldeles för länge, Sara Lövestams första ungdomsbok ”Som eld”. Har lyssnat till Lövestam flera gånger, och hon har nämnt den här åtminstone ett par av dessa gånger. Sommarlov, skärgård, kärlek och när två världar möts.

Smakebiten kommer från början av boken, den första gången Anna och Lollo pratar med varandra:

Deras händer är precis bredvid varandra, trots att hon inte ens vet tjejens namn. Hon visar mot handtaget.
”Du får rycka ordentligt”, säger hon. Tjejen biter ihop och drar hårt. Hårdare än man hade trott, i alla fall. Motorn gurglar till och ger upp.
”En gång till”, säger Anna. ”Ta i med hela kroppen, inte bara armen.”
På fjärde försöket är tjejen redo att ge upp. Hopplösheten sprider sig i hennes ansikte, hon har tröttnat och kommer kanske att gå därifrån. Anna ställer sig närmare. För nära en brat, men nödvändigt nära för att starta en båt.
”Så här”, säger hon och tar tjejens hand.
Inte i handen, inte som när man  håller någons hand. Hon tar i handleden, bara, och visar hur hon kan sätta den mot motorkåpan. Handleden är smal som hennes egen och varm.
”Ta spjärn”, säger hon. ”Och så ryck!”
På sjätte försöket hostar motorn igång. Tjejen skrattar till, ser på Anna.
”Jag kunde!”
Anna säger som sin pappa:
”Klart du kunde.”
Motorn fortsätter brumma, väntar på att någon ska styra ut dem, men hon kan inte åka ut på havet med någon som inte bett om det. Eller som inte har flytväst. Men kvällen är ett mellanting i sig, varken dag eller natt, och gränser känns mindre i en flytande båt.
”Om man ska lägga nät är det bättre om man är två”, säger hon.
Tjejen ser ut över vattnet. Säger hon nej nu, kommer Anna att undvika henne för all framtid. Hon känner redan hur pinsamt det är.
”Okej.”

(Det här inlägget har lästs 51925 gånger.)