”Rikitikitavi” av Rikard Wolff [republicering]

Republicering. Fortfarande en bok jag bär med mig även om det ursprungliga inlägget är ganska precis 6 år gammalt.


Under några veckor har jag delat soffa på kvällarna med Rikard. Ja, Wolff, alltså.

”Rikitikitavi” är hans självbiografi, med undertiteln ”en folkhemsberättelse”. Och jag har verkligen gjort en djupdykning i folkhemmet under de här kvällarna – från nybyggda höghus till radhuslängor, de första skälvande tv-sändningarna och rakt in i atomåldern. Den första delen av boken är verkligen en djupdykning rakt in i folkhemmet, till almanacksnoteringar och barnets rädsla för atombomben. Men det är inte bara det.

Jag får träffa Rikard, den där lille ängslige pojken med den oövervinnerliga rädslan för döden och försvinnandet. Jag umgås med hans mamma och pappa, jag får lära känna hans farmor och farfar, farbror Salomon (som en gång blivit ihjälsparkad av en häst) och faster Rhea. Jag får träffa morfar och moster, följa med till sommarstället och flytta med till Karlstad. Jag är med när hans pappa drabbas av depression och ”är uppe och går”. Det är här jag får lära känna de människor som var pojken närmast under uppväxten, och det är där den ofattbara paniken och rädslan för döden får sitt utlopp.

Efter flytten till Karlstad händer andra saker. Vi får följa med pojken i förvandlingen till tonåring, rädslan över sjukdomen som han är helt övertygad om kommer att döda honom (och som visar sig vara relativt lätthjälpt) och så småningom förvandlingen till vuxen man. Och här försvinner folkhemmet. Istället blir det mera Rikard, vänner och framför allt teater, som kommer in i hans under den här tiden.

Här blir det mer renodlat jag och mitt, istället för det där berättandet som har inlett boken. Jag tror att det är ofrånkomligt. När medvetenheten kommer är det svårt att skriva berättande på det där utifrånsättet och få det trovärdigt.

Det är ändå inte mindre utlämnande – absolut inte! Nu är det kärleken, sexualiteten och alla dess avigsidor – svartsjukan, vars konsekvenser var misshandel, hot och bråk, och sjukdomen, som kom smygande in i framför allt de homosexuella männens liv under åttiotalet. Rädslan att vara ensam, den där stormande förälskelsen och allt därmellan.

Och alla dessa bilder! Det är genom hela boken, med jämna läsmellanrum, ett sjok med bilder – från början mest av familjen och hemmet, och senare ur karriären eller från affischer. Små glimtar som ibland förstärker texten, ibland sätter ord på det som inte nämns.

Jag gillar det här. Jag gillar Rikard, som jag tycker att jag får kalla honom nu, och därför känns det här lite som en ynnest. Han bjuder in mig i sitt liv. Han berättar alla dessa saker för mig, utan förbehåll. Och jag hoppas att han aldrig kommer ångra sig.

(Och så önskar jag att jag hade en signerad bild av honom på spegeln när jag makear mig på morgonen.)


Bonus: min låtlista till boken.

(Det här inlägget har lästs 41757 gånger.)