”Jag vill vara jordens medelpunkt” av Charlotta Lannebo

Från baksidan:

En vinterdag i januari lämnar Lova Stockholm för att åka till Nya Zeeland och vara borta i ett år. Hon är sexton år och har allt uträknat. Det är nu livet börjar! När hon kommer hem ska hon bli författare och vara ihop med David Brink. Först ska hon bara bli av med oskulden och uppleva saker som hon sen ska skriva om. Det är planen.
Men ingenting blir som Lova tänkt. Tvärtom. Och Lova börjar bli desperat…


Lova åker alltså iväg för att vara utbytesstudent på andra sidan jorden. Under den långa resan dit klickar hon med en annan tjej i gruppen, men när de kommer fram inser hon att Veronika kommer bo i staden, medan Lova ska bo i ett litet samhälle en bra bit utanför. Eller, egentligen ska hon bo 15 km utanför samhället, på en bondgård tillsammans med Karen, mamman i familjen, och hennes tre barn.

Hjärtat sjunker ner i maggropen på Lova så snart hon kommer in och ser sitt nya hem. En liten, liten skolåda med kök/vardagsrum och tre sovrum. Råttgift ligger utspritt lite här och där och allt är otroligt slitet och sjabbigt. Men Karen visar sig vara en kvinna med ett hjärta av guld, och allt eftersom kommer Lova att verkligen tycka om henne. Om hon bara inte bodde så långt i från allt.

En kväll när Lova ser killen från skolan som hon flirtat med hångla med en annan tjej brister något i henne. Hon får skjuts hem, men under natten tar en idé form och plötsligt vet hon hur hon ska göra för att komma därifrån, men ändå få stanna kvar som utbytesstudent.

Alltså… ni vet den där känslan när en är otroligt pepp på en bok, börjar läsa och tycker att det känns hur bra som helst? När det känns som att vi kommer ha en trevlig stund tillsammans, men man efter tag känner att vi håller på att glida isär. Och när vi har börjat glida isär gör huvudpersonen något som inte går att förlåta och lämnar mig besviken. Så var det för mig med ”Jag vill vara jordens medelpunkt”.

Det började bra, lite småroligt och med en 16-åring som känns vuxen och inte tvekar att hon gör det rätta när hon drar iväg till andra sidan jordklotet. Väl där börjar hon bete sig lite bortskämt. Hon har fått världens chans, men väljer att gnälla bort den. Hon gnäller för att barnen i familjen är jobbiga. Hon gnäller för att hon inte kan hänga med kompisar varje kväll eller gå ut och festa varje helg. Hon gnäller för att hon inte klickar med någon kompis, osv, osv. Och där börjar vi tappa varandra. Det är också här någonstans som jag inser att boken inte utspelar sig i nutid, utan typ tidigt 90-tal. Inga mobiltelefoner, ringa collect call, skrivmaskin, allt gör att det känns så himla gammaldags. Det är inte ett grepp som brukar gå hem hos de unga som jag möter på jobbet, och det går inte hem hos mig heller.

Nu kommer det en spoiler här, har du ändå tänkt läsa boken tycker jag du ska hoppa över kommande stycke.


När sen Lova väljer att hitta på en helt befängd historia för att få som hon vill blir jag bara förbannad. Hon går ut i bushen, gör illa sig själv och säger att hon blivit överfallen av en man. Polisen kopplas in och efterlysning går ut. Efter ett par dagar orkar inte Lova längre, utan berättar för Karen att hon ljugit. Och då ställer sig Karen på hennes sida och backar upp lögnen! Vad fan?! Hon har begått ett brott, men framför allt en helt förkastlig moralisk handling och Karen (och även Lovas föräldrar!) bara ”ja, ja, det var ju bra att du sa som det var till slut”.

Nej, jag och Lova var ingen bra duo, hon passar bättre ihop med någon annan än mig.

Utdrag ur boken:

Jag kliver ur bilen och trots att jag kämpar emot känner jag hjärtat sjunka i bröstet på mig. Hemma! Jag sätter fötterna på en svedd gräsmatta och ser mig omkring. Den gula, barackliknande lådan som jag ska bo i ett år framåt är mer sliten än på fotona. Färgen flagnar på fasaden och fönsterkarmarna. På tomten ligger Lisas leksaker utspridda och är de enda färgklickarna. Här finns inga blommor, inga rabatter. Ett par halvtrasiga, smutsiga platsstolar står under ett träd.
Karen går bort till en stor buske med gröna, omogna frukter.
– Passionsfrukt, säger hon optimistiskt. När de mognat får du äta hur många du vill!
– Åh! säger jag och ler.
Karen kånkar in min resväska i huset. Jag går efter och ler ännu mer krampaktigt när jag står i köket, som man kliver rätt in i. Det luktar frityr och det står mycket riktigt en fritös på köksbänken bredvid en mikrovågsugn. Diskmaskinen går i beigebrunt, liksom kylen. Precis vid ytterdörren står en gigantisk frysbox och brummar och bakom en skjutdörr döljer sig en toalett med brunröd platsmatta. Det finns inget handfat.

Andra som bloggat om boken är Jennies boklistaPrickiga Paula, Bokskåpet och Stories from the city.

Du kan köpa boken på adlibrisbokus eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 10533 gånger.)