”Justin Case” av Meg Rosoff

Publicerad av

Från baksidan:

Vad skulle du göra om ett olycksbådande och obevekligt Öde följde dig med sin svarta blick vart du än gick? Om det inte vara var  ute efter dig, utan också dina närmaste?

David Case är femton år den dagen hans lillebror Charlie med stor ansträning lyckas klättra upp i det öppna fönstret i Davids rum. När han står där och tittar på kyrktornet en bit bort sveper en fågel förbi, tittar på honom och säger ”Flyg, vet jag”. I just det ögonblicket tittar David upp, ser vad som är på väg att hända och kastar sig fram för att dra sin lillebror in i tryggheten och säkerheten igen.

När han sitter där på golvet med den väldigt förnärmade lillebrodern i famnen slås han av hur allt hade kunnat vara annorlunda om han tittat upp bara två sekunder senare. Och sedan kommer insikten om att den tunna gränsen mellan det vanliga vardagslivet och den totala katastrofen kan hända när som helst. Var som helst. Hur som helst.

David kan känna närvaron av något illvilligt som sprider en mörk känsla och gräver sig djupt, djupt ner i hans skräckslagna hjärna. Tänk om…? Och där, i det tänket, fastnar han. Tänk om.

Han intalar sig snart att han är dödsmärkt, att katastrofen kommer att komma och att den kan drabba inte bara honom utan vem som helst i hans familj. Det enda sätt han kommer på att undkomma sitt öde är att bli någon annan. Någon så annorlunda att Ödet aldrig kommer förstå att det är en och samma kille. Så han blir Justin Case. Han inser dock att det inte räcker att byta namn, han måste byta utseende och image också. Först skaffar han sig en låtsashund, Hunden. I en second hand-butik möter han Agnes som ser till att ekipera honom till oigenkännlighet. Hon är fotograf och blir Justins förtrogna i kampen att undkomma ödet.

Men hur Justin än gör verkar Ödet alltid närvarande, och till slut ställs de två öga mot öga med varandra.

Det är ett tag sedan jag läste ut ”Justin Case” nu, men jag har haft lite svårt för att sätta mig ner och verkligen tänka på vad jag tycker om boken. Jag är fortfarande inte säker. På ett sätt är den helt genialisk, den där tonårsångesten som mer eller mindre dyker upp hos alla och som hos Justin får betydligt värre konsekvenser än att inte trampa på A-brunnar eller fogar i plattläggningen. (Japp, det var mina ticks. Särskilt plattläggningar. Jag minns fortfarande den där semesterveckan innanför Visbys ringmur när jag precis gått ut sjuan. Herregud vad jag prövade mamma och pappas tålamod då!)

På ett annat sätt är den lite för skruvad för att verkligen fungera. Att Justins/Davids föräldrar verkligen inte låtsas om något utan låter honom bo hos den mycket äldre Agnes när han ljugit och sagt att han ska på skolutflykt känns inte helt trovärdigt. Det är också något i relationen med kompisen Peter och hans syskon och Hunden som jag inte riktigt får grepp om. Och hur är det med Alice, Peters systers kanin, som är stor som ”en liten puma”?

Jag borde ju ha varit beredd på att det skulle vara skruvat efter att jag läste Rosoffs ”Älgbarnet” härom året. Men det var jag inte, och därför funkade inte det här riktigt för mig.

Utdrag ur boken:

Agnes skulle se trånande på honom, stöna i hans famn: Herregud, Justin, sluta, vi får inte, du är alldeles för ung! men de skulle inte sluta. Han kunde känna hennes läppar mot örat. De viskade med egendomligt hes röst:
Åååh, Justin, kör in den hårt…
SMACK.
Och sedan låg han på marken, förvirrad och halvt medvetslös. Först kände han ingen smärta alls, men några sekunder senare dök den upp, strålade utåt från pannan, och nu var den så stark att det vände sig i magen på honom. Han måste lägga sig ner för att inte falla framstupa på den vilt snurrande marken.
Gode du, tänkte han matt, den där rösten!
Folk började samlas runt omkring. Hunden gnällde och lade nosen under Justins haka.
Justin tänkte: en prickskytt. Jag har blivit skjuten.
Han kämpade sig upp till sittande medan han kände i pannan efter den klibbiga väta som skulle sippra fram ur ett kulhål. Någon höll sina händer bakom honom, på axlarna, och stödde honom försiktigt. Han tvingade sina ögon att fokusera medan han förtvivlat svepte med blicken över marken i jakt på skytten eller det rykande skjutvapnet som kastats i rännstenen.
Det fanns ingenting. Inget blod. Inget kulhål. Inget mordvapen. Ingenting, förutom…
En lyktstolpe.

Ett annat utdrag hittar du i Smakebit på søndag.

Andra som bloggat om boken är Sara pepparkaka, Flygarens bokblogg, Bokhora, Dagensbok och Helenas hem.

Du kan köpa den på adlibris, bokus, cdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

(Det här inlägget har lästs 22561 gånger.)