Som eld av Sara Lövestam
0

”Som eld” av Sara Lövestam

Från förlaget:

Lollo kan inte förklara varför hon gick just hit. Eller varför hon inte gick härifrån. När Anna överraskade henne kunde hon ha sagt ”ursäkta” och gått. Hon kunde ha sagt nej till att ge henne bensintanken, och nej till att gå ned i båten. Hon känner fortfarande Annas hand om sin handled, hennes hukande kroppsställning när hon visade hur man drog snöret. Hon doftade som eld.


Jag har haft förmånen att få lyssna till Sara Lövestam vid flera tillfällen, och åtminstone två gånger har hon nämnt den här när hon pratar om var inspirationen kommer från. Redan i somras lånade jag hem den, men jag har inte riktigt känt mig sugen på den förrän nu. Och när jag började läsa – hej vad det gick!

När sommaren kommer far Anna och hennes pappa som vanligt ut till Paradiset, stugan på Sländö som hennes farfar byggde på 1970-talet. Alla andra fritidshus på ön är påkostade villor som ägs av välbetalda människor med gigantiska båtar. Den här sommaren har en ny familj köpt ett hus på ön, och Anna ser familjen redan på båten på väg ut.

I familjen finns Lollo, som inte alls vill vara på Sländö över sommaren. Hon hade mycket hellre följt med sin bff Mimmi till Oslo, men mamma och pappa vägrade. Istället har hon bestämt sig för att sura så mycket det bara går, men redan på båten får hon syn på det omaka paret en bit bort. En skabbig gubbe som är typ 60, och en tjej i jeansjacka som är i hennes egen ålder. Det är någonting med den där tjejen, Lollo kan inte sätta fingret på vad det är, men det är något som gör att hon dröjer sig kvar i Lollos medvetande.

Av en slump träffas de nere på bryggan en kväll, och efter det blir sommaren inte vad någon av dem hade tänkt sig. (Ett utdrag från det mötet hittar du i söndagens smakebit.)

Alltså. ”Som eld” är precis allt jag hade hoppats på! Det är känslor, solvarma klippor, irriterande föräldrar, havet, måsskrik, pinsamma föräldrar, grillade abborrar, svek, sorg och saknad, allt återgivet med ett helt fantastiskt underbart språk. Det är lite av Lövestams signum, tycker jag, att alla ord är så rätt, att meningarna flyter och att alla de små intrycken och betraktelserna blir så självklara. Doften av bensin, slemmet från alger, ljudet av elden… Allt är så löjligt perfekt återgivet att det känns som att vara där. Jag är där när jag läser.

Jag känner Annas och Lollos känslor, stormarna inombords, viljan att göra en sak, men hur modet sviker och skammen över att göra något annat. Pirret när fingrar möts, den där känslan i magen, hur tiden bara försvinner. Och hur en tittar på sitt eget med någon annans ögon och känner att det inte duger.

Hur Anna ser på sin pappa och folkölen och suparna han tar, hur högen med fimpar växer vid solstolen. Irritationen över att han pratar om att fixa taket men aldrig masar sig dit upp. Hur Lollo hör sina föräldrar prata om andra människor och vet att de aldrig skulle beblanda sig med ”slöddret”, även om det så klart är bra att ha någon som kan kolla på båten när den verkar gå lite knackigt. Hur de förväntar sig ett visst sorts liv av henne, och hur det står henne upp i halsen.

Det är jobbigt, vackert, och väldigt, väldigt läsvärt. I morgon har vi bokpratsmöte på jobbet, då vi bestämmer vilka titlar som ska köpas in i gruppuppsättningar för att användas vid bokprat, och jag ska verkligen lobba för ”Som eld”. Vi behöver den.

Utdrag ur boken:

Louis tittar på henne med uttryckslösa ögon. Antagligen tycker hon att Anna är löjlig, kanske kommer hon att säga hur ologiskt det är att jorden skulle gå under och just de två överleva. Hennes perfekta ansikte gör Anna nervös, hennes dyra kofta mot den smutsiga durken påminner om en dröm. Hon borde dra igång motorn och åka tillbaka.
”Hur skulle vi laga den då?”
Det spritter till i Annas mage. Ansatsen att vända sig mot motorn kommer av sig.
”Grilla”, svarar hon. ”Och om tändarna tog slut, och det inte fanns fler, eftersom … du vet, jorden hade gått under. Då har jag tändstål.”
Louise kisar på henne.
”Hur skulle vi få vatten?”
”Pumpbrunn. Och regntunnor.”
”Kläder då?”
”Hm. Vi fick fånga några får.”
”Finns det får på ön?”
”Det finns en grävling i alla fall.”
Louise fnissar till.
”Så vi skulle äta fisk och dricka regnvatten, och gå omkring i grävlingskläder? Jag vet inte om jag vill att jorden ska gå under i så fall.”
Louises kommentar går emot överlevnadsidén. Men hennes fnitter smittar.
”Inte jag heller”, svara Anna. ”Men det är bra att ha en backup-plan.”

Andra som bloggat om boken är Romeo and JulietPrickiga Paula, Enligt O, Eli läser och skriver och Sagan om sagorna.

Du kan köpa boken på adlibrisbokus eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.