Serien Stor-Jobal från Krokjala av Emil Maxén

Det här är en kombopost om de två första delarna i serien Stor-Jobal från Krokjala, ”Skräcksäcken” och ”Det surnar i säven”.

Från förlaget om ”Skräcksäcken”:

Den stornäste enstöringen Stor-Jobal hankar sig fram på att plundra ödekåkar i Inälvsdalens obygder. En dag råkar han stjäla en trollsäck med kraften att blanda samman allt animaliskt man stoppar i den. Med den förhäxade säckens hjälp är Stor-Jobal snart på god väg att bli en rik och mäktig man i bygden, men inte utan vissa komplikationer…
Inspirerad av såväl platser och kulturlandskap längs Indalsälven, som av gammal folktro, filmen Dunderklumpen och medeltida fabeldjur, har illustratören Emil Maxén skapat en skräckserie för alla åldrar med rötterna i Mellannorrlands sura jordar.

Om ”Det surnar i säven”:

Allting började så bra. Trollsäcken som den stornäste enstöringen Stor-Jobal stal från häxan Lapp-Tomsa gjorde honom för en tid till Inälvsdalens frälsare och store man. Men säg den glädje som varar. Nu har lyckan vänt och det är många som vill se Stor-Jobal sona dyrt för övergreppen han begått mot folk och fä. Bygdens befolkning har vänt sig emot honom, Lapp-Tomsa är tillbaka och ute efter både hämnd och säck, och Jobals plågoande från barnhemmet, häxbrännaren Prost Kulle, har också tagit upp jakten på stortjuven från Krokjala.


Har läst en del om den här serien, och varit lite småsugen på att se vad det är. Hade inte fattat att Maxén är från Medelpad, så det var verkligen en bonus när jag såg kartan över Inälvsdalen och fattade var vi befann oss.

Huvudpersonen är den inte helt sympatiske Stor-Jobal, en stortjuv som lever i surskogen på sidan av samhället utanför Smoggholm. Under en räd får han tag i en säck och inser snart att allt han stoppar ner i säcken blandas ihop, och det första levande väsen han försöker sig på är en hare och en tjäder. (Skvader är en typisk medelpadsk filur. Och jo, Håkan Dahlmark – skvaderns upphovs- och tillika baneman – är med på ett hörn av berättelsen.)

Stor-Jobal inser snart att han kan tjäna pengar på säcken. På nätterna bryter han sig in hos folk och stjäl deras djur, och dagen därpå kommer han och erbjuder dem att köpa ett annat djur som tillfredsställer alla de behov de stulna djuren tillgodosett. Win, win, liksom.

Men efter ett tag börjar trakten vara fylld av nya kreatur och Stor-Jobal behöver se sig om efter en ny marknad. Samtidigt har häxan Lapp-Tomsa kommit hem och insett att hon blivit bestulen på sin magiska säck och hon tar upp jakten.

Jag hade lånat med mig båda delarna hem, och det är jag tacksam för nu. Efter att ha läst den första mådde jag lite halvilla, det är något kräkframkallande med att blanda ihop olika djur och få fram de mest makabra varelser. Att Stor-Jobal verkligen inte är någon sympatiskt figur hjälper inte heller till för att skapa en skön lässtämning. I den andra delen, som jag alltså kunde ge mig på direkt, är det makabraste nedtonat och istället blir det en lite spännande historia där jag som läsare också börjar känna lite för Stor-Jobal. Men om jag inte hade haft den andra delen tillgänglig hade jag inte lånat den senare. Jag tyckte helt enkelt inte om den första delen tillräckligt mycket.

Stilen på bilderna tilltalar mig däremot till 100%. (Utom när Stor-Jobal sväljer sin näsa, det är bara äckligt. Jättejätteäckligt.) De dova färgerna bidrar till känslan i berättelsen, och bilderna är tydliga och ibland väldigt detaljrika. Jag gillar också hur språket flirtar med det norrländska, att verben skrivs ut som ”hitta” istället för ”hittar” och hur Stor-Jobal flera gånger ”må” göra något, att läsa sånt känns som hemma. (Och bössan Makalaus!)

Jag ser faktiskt fram emot nästa del i serien, och det trodde jag inte när jag läst den första. Mitt råd är alltså: ta båda delarna på en gång. Eller låt bli.

Du kan läsa ett smakprov ur både ”Skräcksäcken” och ”Det surnar i säven”, och på Emil Maxéns webbsida kan du se bilder ur berättelsen. Och ett julkort. *skrattar*

Andra som bloggat om boken är Serienytt och Toppraffel.

Du kan köpa böckerna på adlibrisbokus eller sfbokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 49833 gånger.)