Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried
0

”Frågor jag fått om Förintelsen” av Hédi Fried

Från förlaget:

I över trettio år har Hédi Fried rest runt i svenska skolor för att tala om Förintelsen. Vittnesmålet om hur hennes familj deporterades från sin hemstad, och hur hennes föräldrar mördades i Auschwitz, har berört tusentals elever landet runt. Ofta är det i mötet med elevernas frågor som katastrofens omfattning blir som allra tydligast. Det är direkta, konkreta frågor som bottnar i en grundläggande känsla för humanism. Tillsammans hjälper de till att göra ett ofattbart skeende mer begripligt. Hédi Fried är en av få överlevande som finns kvar och kan berätta sanningen. I Frågor jag fått om Förintelsen besvarar hon ett urval av de frågor hon fått genom åren, frågor som nu för första gången samlas i en bok. Bara genom att fortsätta ställa de svåra frågorna kan vi undvika att upprepa historiens övergrepp.


Hédi Frieds ”Frågor jag fått om Förintelsen” var en av de nominerade till Augustpriset som jag var nyfiken på. Hon är en av dem som rest runt Sverige och på skolor berättat om sina upplevelser av Förintelsen. Jag har själv aldrig lyssnat till henne, men minns fortfarande den där gången Emerich Roth besökte Wargentinskolan och berättade om sina upplevelser. En lågmäld man, som sittande bakom ett skrivbord trollband en hel aula med tonåringar. Att få höra någon som var där berätta, som kan förklara hur det faktiskt var och kändes, det ger så mycket mer än när en lärare står och försöker förklara i ett klassrum.

Både Fried och Roth är födda 1924, och med en ålder på drygt 90 år är det inte svårt att förstå att det snart inte finns någon kvar som kan berätta. Det näst bästa är då att få läsa deras ord, där de berättar fast inte öga mot öga. Fried har brukat dela upp sina skolföreläsningar i tre delar, där den sista delen har fått mest tyngd. Det är elevernas frågor, och i ”Frågor jag fått om Förintelsen” har hon samlat några av dessa frågor och sina egna svar för att försöka förhindra att historiens misstag upprepas igen.

Där finns frågor som Varför hatade Hitler judar? Vad är det värsta du varit med om? Drömde ni på nätterna? och Varför valde du Sverige? I alla svar ger Fried sin egen bild, men sätter den i en större kontext som ger en förståelse för tiden och samhället. Frågorna och svaren kommer i en naturlig tidsföljd, där de första frågorna och svaren i huvudsak berör livet innan Auschwitz, sedan lägret och så tiden efter. Tillsammans skapar de olika frågorna en bild av den lilla människan i det stora sammanhanget, och hur viktigt det är att vi aldrig vänjer oss vid orättvisor. Fried skriver: ”En orättvisa är som ett sandkorn i handeln, var vikt inte känns. Men orättvisor har en tendens att öka, de blir fler och fler och snart orkar du inte bära dem.” Det tycker jag är superviktigt att komma ihåg, inte minst i en tid när nazister marscherar på våra gator och vi har ett öppet rasistiskt parti i vår riksdag.

Sammantaget är ”Frågor jag fått om Förintelsen” en tunn bok med ett gigantiskt innehåll, och även om den är skriven för ungdomar är det en bok som alla från 12 år och uppåt kan bör ska läsa, och en bok som jag absolut tycker ska användas i skolorna. Det enda jag skulle kunna önska mig är att frågorna och Frieds svar på dem skulle filmas. Tänk en film per fråga, där en lärare har tillgång till filmerna via t.ex. Youtube och kan plocka fram just den film som svarar på elevernas fråga just den dagen de ställs. Vore inte det fantastisk?

Snälla Hédi Fried, jag hoppas att det är något du skulle kunna göra. Jag förstår om det inte är möjligt, och vill tacka dig för allt du gjort för att sprida dina lärdomar och upplevelser. Vi behöver människor som dig, som tror på det goda och alla människors egen vilja och ansvar. Du har gjort tusenfalt mer än många andra. <3

(Och senare idag får vi veta vilka som får Augustprisen. Jag hoppas verkligen på Hédi Fried.)

Utdrag ur boken:

Vad är det värsta du varit med om?

Om du frågar om det värsta jag varit med om kan jag svar med en enda mening: Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar.
Men jag vill ge ett långt svar, jag tänker berätta om vägen som ledde dit. Det var en mycket långsam process av tyskarnas planerade judeutrotning, mycket finurligt uträknat. Precis som att man inte med ögat kan observera en blommas utveckling från knopp till fullt utslagen ros, märkte man inte de små stegen som ledde till fullbordan. Till det man inte ens i sina värsta drömmar hade kunna föreställa sig. Plötsligt infördes en liten förändring till det sämre, men man kunde leva med den. Det skulle gå över, trodde vi. Det gick inte över, i stället kom det ännu en försämring. Återigen reagerade vi med att hoppas på att det snart skulle gå över. Och aldrig fanns det någon som helst möjlighet att gissa vad nästa steg skulle bli.
Trots allt jag har gått igenom hade jag tur. Jag har inte råkat ut för det värsta man kunde råka ut för.

Omslagsbild

Andra som bloggat om boken är Just nu just härJennies boklistaEnligt OSofies bokblogg och Dagensbok.

Du kan köpa boken på Adlibris eller Bokus. Du kan också lyssna på den på Storytel.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

(Det här inlägget har lästs 23362 gånger.)