1

”Den unga eliten” av Marie Lu (triologin)

För drygt 10 år sedan svepte blodfebern fram över världen, och de flesta som smittades dog. De barn som ändå överlevde blev märkta av sjukdomen på alla möjliga sätt. De kunde få en annan färg på ögonen, på håret, stora födelsemärken eller ärr. Gemensamt för dem alla är att de efter sjukdomen började kallas malfetto.

Adelinas svarta hår blev silverfärgat, hennes ögonbryn blonda och har bara ett ärr där hennes vänstra öga en gång satt. Hennes pappa ser henne som ett olycksbarn som förstör familjens namn. När han blir erbjuden en summa pengar för Adelina tvekar han därför inte särskilt länge, utan han säljer henne till den främmande mannen som givit honom budet. Under natten som följer smyger sig Adelina ut fast besluten att aldrig återvända.

Hon hinner inte långt innan hennes far är ikapp henne. När han river tag i Adelinas hår och ger henne ett slag över ansiktet är det som om något klickar till inom henne. Plötsligt väller svarta vålnader upp ur jorden, omringar hennes far och får honom att förvirrat försöka komma undan. När vålnaderna är borta igen ligger Adelinas far död på marken, och hon vet att det var hon som gjorde det. På något vis samlade hon ihop alla sina känslor av rädsla, hat och utsatthet och skapade med dem en illusion så verkligen att den dödade hennes far.

Kan det vara sant det som Adelina bara har hört viskas? Att några av de barn som överlevde febern inte bara har märket, utan också mystiska krafter och särskilda förmågor? Är det vad Adelina har? Ingen vet riktigt vilka de här barnen är, deras identiteter är okända, men de kallas Den unga eliten.

Marie Lu känner de flesta som läser ungdomslitteratur till, eftersom hon gav ut den hypade Legend-triologin för några år sedan. Den unga eliten-trilogin består av böckerna ”Den unga eliten” (2015), ”Rosensällskapet” (2016) och ”Midnattsstjärnan (2017)”. Det här är fantasy, till skillnad mot ”Legend” som brukas stoppas in i dystopifacket.

Det är ett par år sedan jag läste ”Den unga eliten” (bok 1), och min känsla boken igenom var att jag inte riktigt gillade det jag läste. Jag kom inte riktigt in i handlingen, utan det var något som skavde som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Men jag ville väldigt gärna veta hur det skulle gå för Adelina, så jag fullföljde boken.

Sen gick det ett bra tag innan jag gav mig på ”Rosensällskapet”, trots att jag sneglat på den nu och då i bibblan. Samma känsla igen! Jag ville verkligen, verkligen veta hur det skulle gå för Adelina och alla de andra elitärerna, samtidigt som det var något som skavde och irriterade. Men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Lite var det nog att Lu inte riktigt förklarar världen för mig och att jag därför inte kan se hur saker och ting hänger samman. Jag förstår inte en baliras fysiologi och det stör mig. Jag vet inte vilka gudarna är så jag förstår inte varför en ber till just den och den. Jag förstår inte magin som elitärerna har, de där trådarna som de drar i för att samla energin. Men det var inte bara det, det var något annat också…

Argh! Det där kliandet när en inte begriper vad det är som stör!

Så kom ”Midnattsstjärnan”, den sista delen i triologin. Den tvekade jag inte att låna när vi fick den till bibblan, för nu ville jag verkligen, verkligen veta hur det skulle gå. Och se, där fick jag också korn på vad det var jag inte gillade! Minsann om det inte var fröken Adelina själv!

Jag har alltid haft svårt för böcker där jag inte tycker om personerna, och Adelina Amouteru är ingen trevlig människa. Hon är hatisk, hämndlysten och rent ut sagt elak. Hon är självisk, hånfull och ser sig själv som bättre än de flesta. Jag gillar henne inte alls. (Det har jag så klart insett tidigare också, men inte riktigt att det var det som skavde.)

Och det, att jag tycker så genuint illa om en huvudperson och ändå läser en hel triologi, tycker jag säger mer om Den unga eliten än vad jag skulle kunna uttrycka i ord. Det är helt enkelt jevvligt bra.

Utdrag ur ”Den unga eliten”:

Ur marken reste sig nu en illusion av svarta vålnader med böjda och ryckiga kroppar som stirrade på far med blodsprängda ögon. De gapade så stort att deras ansikten nästan klövs i två delar. Far spärrade upp ögonen och snubblade förvirrat mot vålnaderna som kom emot honom. Han släppte taget om mitt hår och jag föll ihop på marken och började genast krypa bort från honom. De svarta spöklika skepnaderna fortsatte avancera framåt. Jag kröp ihop mitt bland dem och kände mig både hjälplös och mäktig på samma gång. De gick bara förbi mig.
Jag är Adelina Amouteru, viskade vålnaderna till min far och ett korus av röster formulerade mina fulaste och mest hatiska tankar. Mitt hat. Jag tillhör ingen. I natt svär jag att jag kommer att sätta mig över allt som du någonsin har försökt lära mig. Jag kommer att bil en kraft som den här världen hittills aldrig har skådat. Jag kommer att få så stor makt att ingen kommer att våga skada mig igen.

Här kan du läsa ett längre smakprov ur boken.

Andra som bloggat om Den unga eliten är Kattugglan, Midnattsord, Aldrig bara ord, Carolina läser och Bokens hus.

Böckerna kan du köpa här, här, här eller här.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna dem här.

(Det här inlägget har lästs 1891 gånger.)

1 tanke på “”Den unga eliten” av Marie Lu (triologin)”

  1. Tack för påminnelsen! Har bara läst första boken men vill nog läsa fortsättningen jag med. Fast jag måste nog skumma igenom Den unga eliten igen för att friska upp minnet.

Kommentarer inaktiverade.