”Min bror monstret” av Mårten Sandén

Benjamin och hans bror lever ensamma sedan deras pappa plötsligt försvann. Benjamin räknade snart ut att de skulle bli vräkta om de inte kunde betala hyran, och fastän hans bror jobbar hos en stenhuggare så skulle den lilla lönen inte kunna betala både mat och hyra. Därför lovar Benjamin att hans bror, som är väldigt stor och näst intill omänskligt stark, ska jobba lite åt Snake, en av de kriminella killarna i området.

Grejen är bara den att Benjamins bror aldrig skulle kunna jobba med något annat än att bära gravstenar. Han är dövstum och har ett förstånd som en tvååring. Han kan väldigt lite teckenspråk, och den enda som kan prata med honom är Benjamin. De gör i alla fall ett försök när Snake ska träffa några i ett annat gäng, och allt Benjamins bror behöver göra då är att stå helt stilla på trottoaren utanför där de andra kan se honom genom fönstret.

Det går bra och plötsligt har de pengar till mat, hyra och kanske, kanske, till att ta sig någon annanstans. Men en kille som Snake släpper inte bara så där taget om någon som han kan ha nytta av…

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om ”Min bror monstret”. Det känns som om de enda personerna i berättelsen kommer från väldigt trasiga hemförhållanden, och fast de är väldigt unga får de klara sig själva. Klart att det finns unga som har det så, men jag blir inte riktigt klok på om de faktiskt lever i vårt Sverige idag eller i ett framtida Sverige där klimatet är ännu mycket hårdare och kallare? Ingenstans finns det vuxna som kliver in och försöker hjälpa killarna att lösa de problem de har.

Jag är också skeptisk till att den genrebestämts som spänningsroman, när det som den verkligen handlar om är just hur de två bröderna får klara sig själva. Jag tror att om en plockar den här från spänningshyllan, då blir en besviken.

Istället handlar den om relationer, framför allt om syskonkärlek. Den handlar också om att ha en dröm och om vad en är beredd att satsa för att kunna göra verklighet av den drömmen. Men jag får ändå inget riktigt grepp om varken boken, Benjamins bror eller far, eller om flickan Lydia som har en biroll. Helt enkelt inte min typ av bok.

Utdrag ur boken:

Huset där jag och min bror bor har elva våningar. Det är grått och ligger vid en återvänds­gata strax intill ett skogsområde där marken alltid är blöt, och runt omkring ligger andra lika grå och lika höga hus. Vårt är nummer åtta och uppgången heter B. Jag har alltid bott där, tror jag.
Hissen i 8B har inte fungerat på långe, så vi tar alltid trapporna. Min bror bär kassarna och jag går bredvid honom och läser namnen på dörrarna vi passerar. Namnen blir som en ramsa i huvudet, och när jag var liten brukade jag tänka att de var en trollformel som trollade oss hem.
Namnen i trappuppgången ändas ofta, och de gamla namnskyltarna på brevinkasten är trasiga och smutsiga eller övertejpade med slarvigt skrivna lappar. För det mesta hinner jag aldrig se hur människorna där innanför ser ut innan deras namnlapp är borta igen. Mamma städade hos några gamlingar på våningarna under ibland, och dem kände jag, men deras namnskyltar är försvunna sedan länge.
På ett av brevinkasten på tionde våningen står det G. Walter med ännu ganska vita bokstäver. Det är vår farsas namn som står kvar. Ibland blir jag nästan förvånad över att fortfarande se det där på brevlådan.
Vår farsa var en grå liten man som alltid frös och alltid rökte cigaretter. Det var faktiskt så jag märkte att han var borta. En morgon i vintras vaknade jag av att det inte luktade rök.

Andra som bloggat om boken är Jenny på Wendes, Prickiga Paula och Boklus, och jag har tidigare delat en smakebit ur boken här.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du låna den här.

(Det här inlägget har lästs 4640 gånger.)