0

”#seriöstdeträckernu” av Marie-Chantal Long

Från baksidan:

Malou har bestämt sig för att hämnas. Hon har tröttnat på de dick pics som både hon och hennes kompisar, Fina och Ayaan, har fått. Och hon vill kunna fortsätta använda sociala medier. Malou har tänkt ut en riktigt bra plan: Utan att avslöja sin identitet ska hon, Fina och Ayaan få tag på de skyldiga och få dem att sluta skicka sina vidriga bilder. Tyvärr är det ju sällan att en plan fungerar helt som det är tänkt…

Jag har läst ett par böcker av Marie-Chantal Long tidigare, bland annat ”Zoom”, och det har varit bra. ”#seriöstdeträckernu” är en bok som tar upp ett tokviktigt ämne, det om att få oönskade bilder skickade till sig via olika sociala medier. De tre kompisarna Malou, Fina och Ayaan drabbas alla, och det får Malou att se rött.

Hon räknar ut en plan för att ta reda på vem som skickat de anonyma bilderna, och när de vet vem det är lurar de iväg honom till en källare på skolan under en halloweenfest. Väl där går Malou över styr, hon hotar killen och hans kompis med kniv (en bordskniv, men det vet inte killen eftersom det är kolsvart) och tvingar honom att erkänna vad han gjort medan de filmar.

Det här är som sagt en bok som tar upp ett tokviktigt ämne. Vad är OK och vad är det inte. Vad är brottsligt och vilken påföljd kan det få? Vad får en göra för att hämnas? Varför känner en sig skyldig när någon annan skickar bilder till en som en inte bett om? Flera gånger under läsningen tänker jag på Linnéa Claeson och hennes mission. För mig är hon en grym tjej och jag kan utan problem säga att jag ser henne som en av mina idoler.

Malou och tjejerna försöker göra sin lilla variant på detta, och jag tycker att även om de diskuterar sig fram till helt fel lösning (som inte är på rätt sida lagen), så gör de i alla fall något. De kryper inte undan och låtsas att problemet inte finns, utan de agerar. Det tycker jag är bokens största styrka. Att berätta om 15-åriga tjejer som faktiskt tar tag i ett problem som de upplever att vuxenvärlden varken ser eller förstår. Sättet de gör det på kan en som sagt säga mycket om, men att de agerar kan jag inte annat än applådera! Är ni med? Tokgilla på att de agerar, tokdiss på hur de agerar.

Jag har dessutom lite svårt att få grepp om de tre tjejernas personligheter. Fina kan när som helst börja gråta, och jag förstår inte riktigt varifrån det kommer eller vad det beror på alla gånger. Jag upplever inte att hon blivit så upprörd innan gråten helt oförutsägbart kommer. Inte heller får jag något riktigt grepp om hennes relation till Malou. Malou är utåtagerande och ganska frän i sina kommentarer, och Fina blir irriterad, arg och ledsen på henne mer än en gång. Men hon tar det gång efter annan, trots att hon inte alltid förstår varför Malou är så hetsig. Och det förstår inte jag heller. Vad för slags vänskapsrelation är det? Det känns som att det fattas en pusselbit i den relationen, något som har fått stryka på foten i redigeringen och som kanske skulle ha varit kvar. Eller så skulle relationen ha skrivits om helt och hållet. Jag vet inte.

Jag har lite svårt att säga exakt vad jag tycker om den här boken. Jag gillar som sagt inte alls att tjejerna själva begår en brottslig handling för att hämnas, men boken tar upp ett jätteviktigt ämne som är många unga kvinnors vardag. Och som det pratas om alldeles för lite, eftersom unga kvinnor ofta inte känner något som helst stöd när de utsätts.

Utdrag ur boken:

Det måste ha varit måndagen därpå. Jag satt i bilen på väg till skolan. Egentligen vill jag helst inte åka bil, varken till skolan eller någon annanstans. Det är skadligt för miljön. Men jag hade försovit mig, pappa var på väg till jobbet och cykeln stod kvar utanför stationen, som låg åt fel håll. Det störtregnande när jag kom från mamma kvällen innan och jag steg på första bästa bussen istället, som visade sig vara rätt buss hem.
”Glöm inte hämta cykeln sen”, förmanade pappa med sin journaliströst. Varför kunde han inte prata som en normal människa? Varför lät allt han sa som en nyhetsrapport?
”Hm…”, svarade jag och så plingade det till från mobilen. Äntligen, tänkte jag, för jag väntade på Malous intervju: den var redan försenad, vi kanske inte skulle hinna färdigt med fanzinet den här gången.
Skärmen lyste klart i botten på väskan. Jag fiskade upp mobilen och såg bilden. Så släppte jag den igen, tryckte tillbaka den längst ner i väska, la vantarna ovanpå.

Andra som bloggat om boken är Vargnatt, Jennies boklista och Tvåtusenboktankar.

Du kan köpa den på adlibrisbokuscdon eller akademibokhandeln.

Och om du har bibblokort i Övik kan du liksom jag låna den här.

Och så blir jag självklart nyfiken på ”Män visar kuken för mig” av Caroline Hainer. Ännu inte inköpt till biblioteken här i Övik, så jag lämnade ett inköpsförslag igår.